Jag har i en krönika för några år sedan hävdat att gamla meriter är rejält mycket bättre än inga meriter alls, och ska därför respekteras. Det håller jag fast vid när det gäller hur vi ser på andra och vilken attityd vi ha till dem. En föredetting hamnar oundvikligen statusmässigt ovanför en aldrigvarit. Allt det där handlar dock om hur man förhåller sig till andra. När det gäller sig själv så har jag lite svårt för den typen av nostalgi över sina egna historiska bedrifter. Det blir en slags mental och känslomässig onani, helt inriktad på den egna njutningen utan att någon annan är inblandad.
Så var det i alla fall fram tills sociala medier, nu är det inte längre bara en själv om är inblandad när man skenar med sina minnen.
Jag tycker bättre om sociala medier än vad många andra gör, när det gäller att dela livet med varandra. Vi visar och berättar vad som har hänt, hur det går, skojiga saker vi gör och sådant vi åstadkommit som vi är stolta över. Vi vill tillhöra, och det är ett fantastiskt sätt att kunna göra det med vänner som är på andra platser än en själv. Vi vill alla ha bekräftelse, jag troligen i högre grad än många andra. Ska jag vara positiv så tror jag att jakten på bekräftelse från vår omgivning kan vara en viktig drivkraft i mycket positiv utveckling. Vi vill åstadkomma nya PB:n bland mycket annat för att kunna berätta om dem. Säger du att du inte gör det så tycker jag du ska rannsaka dig själv och se om du gjort nåt PB som du inte berättat om för någon. Det är i vilket fall väldigt sällsynt.
Det är där det skär sig för mig lite med att återanvända inlägg om gamla prestationer med #tbt eller annat som ursäkt. Det är bekräftelsejunkiens ful-tjack. Man har inget annat att ta till, och rotar därför fram det som fungerat tidigare, och hoppas att det ska leverera samma kick en gång till. Vilket det nästan aldrig gör, eftersom följarna har samma intresse för det som man har av grannarnas gamla semesterdiabilder från Ibiza -89.
Att påstå att man repostar det för att man själv tycker om att minnas är mer än lovligt lögnaktigt. Det må vara därför du själv tittar på dina gamla formbilder, vilket är helt ok, men det är inte därför du visar dem för andra. Det gör du för att se om du kan få mer betalt för den ansträngningen du gjorde då än du redan har fått.
Det är en milsvid skillnad mellan första gången något sker och andra gången man berättar om det. Jag älskar att se formbilder, PB:n. nya prestationer och träningsklipp där folk utvecklas, men bara en gång. Varje gång jag ser en #tbt så börjar jag fundera på om det inte har hänt nåt i människans liv sedan dess, och så spelas en gammal Springsteenlåt upp i huvudet. ”All she kept talking about, was glory days”.
