För den som följer mina eskapader på sociala medier så figurerade en helg på Mantorp Park den gångna veckan. Publikfritt, men givet den stora ytan, och att de olika kepsslynglarna var väl utspridda så behövdes ändå en speaker så att de kunde följa var man var i händelseutvecklingen under dagarna. När jag ganska sent fick bokningen att komma dit så väcktes en gammal tanke att det ändå var hardcore att springa runt Sveriges mest klassiska racerbana. Tanken har funnits hos mig länge i teorin, men jag har aldrig tillämpat den på mig själv eftersom jag tidigare i livet har skytt löpning.
Tills i år, när jag av tidigare redovisade skäl har börjat springa. Helt plötsligt var det inom räckhåll med mig själv som försöksperson. På kvällen efter den första dagens arbete gav jag mig alltså ut i 27 gradig värme, och sprang ett varv på nästan exakt 15 minuter. Det är enligt min handledsmanick lite drygt 3 km vilket innebär att jag i kilometerfart slog personbästa, tydligt under 5 minuter per km. När jag dagen efter utökade så att jag sprang på banan, men istället för ett varv gjorde 5 km jämt så blev det 5 min per km blankt. Det är inga överväldigande resultat, men jag är oförskämt nöjd, även om jag vet att det beror på den extremt flacka banan ur löphänseende sett, det är bara en totalt höjdskillnad på 17 m enligt min manick.
Den stora vinsten visar sig dock inte vara PB:et, utan att när jag sedan var tillbaka i Stockholm höjde kravet på mig själv. Inte så att jag krävde av mig själv att matcha PB:et på en mer kuperad bana, däremot så höjdes omedelbart den nivå jag i tanken accepterade som lägstanivå. Om jag kan springa 5 km på 25 minuter, så höjdes automatiskt min syn på acceptabel tid en sämre dag också.
Min första sådana tid var 30 minuter, något jag nu skulle betrakta som ett katastrofalt misslyckande. 27.30, det vill säga 5.30 i kilometertid är nu min känslomässiga lägstanivå, långsammare än så får det inte gå om jag verkligen försöker springa. Det gör det därmed inte heller, dels eftersom det är en sannare bild av min kapacitet än ett PB under optimala förhållanden, och dels för att det blir en fråga om självbild på ett annat sätt än ett PB. Det handlar om att sätta ner hälarna på ett rimligt ställe efter varje steg framåt, så att man inte glider tillbaka.
Under mitt springande har styrkeutvecklingen blivit satt på sparlåga, och jag har inte väntat mig några PB:n eftersom det har förekommit en del viktnedgång. Men det jag vet är att jag hade tappat mer i styrka om jag inte hade en känslomässig lägstanivå på sten och bänkpress. Där har jag inte tagit några steg framåt på sistone, men jag har satt ner hälarna och ser till att stå kvar på de resultat jag känner mig säker på. 100 kilo i bänk och 110 på sten utan klister är på inget vis något PB för mig, men just nu är det där jag har grävt ner hälarna.
Jag tror att rejält fotfäste är viktigare för utvecklingen i det långa loppet än ett stort steg framåt vid ett enskilt tillfälle.
