Det finns några olika skolor inom management-geschäftet om vad som är viktig erfarenhet när man ska rekrytera chefer och ledare. Jag höll på att skriva beslutsfattare, men det är en term som i princip bara existerar på svenska. Det tycks inte finnas jättemånga fler ställen där beslutsfattande är så ovanligt att man skapar ett begrepp runt de som faktiskt gör det.
Kanske hör det också ihop de olika skolorna. I Sverige tycks oförvitligt leverne och en fläckfri bakgrund vara förhärskande. Livet ska helst ha varit en oavbruten framgång fram till arbetsintervjun om man ska ha en chans. I den mån man gör avsteg från det är det för att man uppfylld av sin egen barmhärtighet tycker att alla är värda en andra chans. Man får ett andra försök trots ett misslyckande.
För det första är en andra chans sjukt snålt hållet, jag har tappat räkningen på vilken chans i ordningen jag är inne på. Men det är inte det som är min poäng. Det finns en skola, inte minst stark i USA, som rekryterar på grund av tidigare magplask, inte trots dem. Man menar att ingen företagsledare kan ha tillräckligt med erfarenhet utan att ha varit med om minst en konkurs. Det är bara när man har tvingats lämna ifrån sig nycklar och bankdosa till en konkursförvaltare som man förstår vidden och djupet av att gå omkull. När det inte finns pengar på kontot till varken egen eller anställdas löner, och affärskontakter inte längre levererar sådant som behövs.
Ur en sådan erfarenhet tar man med sig kunskap som man omöjligen kan läsa sig till, för den handlar om den egna förmågan att hantera krissituationer. Den erfarenheten är ovärderlig i nästa försök, och signaler som man ignorerade den första gången har man lärt sig lyssna på den andra gången.
Radioövergången till träning här är till alla som är periodare när det gäller kost och träning. Att en tidigare formtopp eller satsning sedan runnit ut i sanden eller gått omkull innebär inte att du inte kan. Det innebär att du har väsentligt bättre chans att lyckas nu, eftersom du har med dig dikeskörningen, och var det slutade styra och du åkte ner i diket.
Det kanske var en träningsintensitet du inte klarade av, du kanske körde slut på energin dagligen, du kanske överadministrerade så att hela utvecklingen blev för processtung och tråkig, som management-tomtarna skulle säga. Kanske förstörde du träningsglädjen och kreativiteten med detaljstyrning så att du helt enkelt tröttnade. Det är ett väldigt vanligt skäl till att folk tröttnar på sina jobb och misslyckas. Oavsett vilket det är så är det väsentligt enklare att se när man har provat en eller ett par gånger, än om man bara gissar eller går på teoretisk kunskap.
Att du har misslyckats med en träningssatsning eller en diet är med andra ord inget som talar emot nästa satsning, det talar för. Nu vet du ju hur du inte ska göra. Det kan finnas fler saker man inte ska göra som man hinner prova innan det funkar, det är därför man ska ge sig själv och andra mer än en andra chans. Inte trots misslyckanden, utan på grund av dem.