Till helgen hålls den första tävlingen i den nyskapade lag-serien i armbrytning, och jag är mer än lovligt förväntansfull på att få igång formatet. 10 av landets klubbar har anmält sig för att delta i serien, och premiären ska begås av Hedemora och Brynäs.
Den drivande faktorn bakom det hela är att vi inte får samlas i våra traditionella stora tävlingar med massor av viktklasser och tillresta från hela landet, och då behövde vi hitta på något annat. Nu har visserligen rekommendationerna lättats något i dagarna, men givet armbrytningens rätt nära fysiska kontakt med motståndaren, och att man får ihop folk från hela landet så finns ändå skäl till försiktighet.
Idén med tävlingar mellan klubbar är inte speciellt ny, några länder i Centraleuropa har haft det av och till, och formatet finns i många andra individuella sporter. Tennis är också en individuell sport där man tävlar i för sig själv i turneringar, ändå är Davis Cup ett välkänt fenomen, och en av de största tävlingarna i tennisen. Det här är i princip samma format, fast för armbrytning, då.
Fem personer från vardera klubb möter varsin motståndare i sin viktklass i bäst av tre ronder i varje arm, klubben med flest rondsegrar totalt vinner. Det fina är att även om det bara är 10 tävlande plus domare på plats, så orsakar formatet en hel del armbrytning där den i huvudsak äger rum. Nämligen innan ute i klubbarna. En del klubbar har haft uttagningar, somliga regelrätta klubbmästerskap för att bestämma vem som ska representera klubben i matcherna. Som allra minst så har det förekommit rejäl matchträning, något som slentrianträning brukar skippa förbi när det inte stundar någon tävling.
Det är ett slitet begrepp att säga att nöden är uppfinningarnas moder, men eftersom vi är av naturen lata så är det sällan vi ändrar på något om vi inte måste. Nu är det här knappast någon uppfinning, bara en förändring i hur man ordnar en tävling, och när folk dör i en pandemi runt om i världen så är det knappast någon nöd att inte få bryta arm heller.
Men nu har vi tröttnat på att inte kunna göra något vi tycker om, och därför har vi hittat på ett sätt att kunna göra det utan att ta onödiga risker. Det kan mycket väl bli något fantastiskt bra i framtiden, det vet vi inte. Men det vi definitivt vet är att det är detta som står till buds just nu om vi vill tävla i armbrytning, och då gör vi det.
Det vi vet är att vi har tröttnat på att sitta på arslet och beklaga oss, och att en tävlingsform som den här ger bränsle att träna ute i klubbarna runt om i landet. Det är det viktiga, för det är nämligen på klubbarna runt om i landet som den egentliga armbrytarverksamheten försiggår, och ska så göra. Tävlandet är bara en bråkdel totalt, i vilken form den än sker.
