Jag har tjatat om förmånen att få sitta i Årsjös träningskällare och titta på finalen i Sveriges Starkaste Man den gångna helgen, och det var det verkligen. Dessutom med ett för mig relativt oväntat utfall, men icke desto mindre välkommet. Johnny Hansson är nu Sveriges Starkaste Man, och greppar tag i titeln på ett sätt som inte lämnar något som helst utrymme för att ifrågasätta. Det är bortom allt tvivel att Johnny Hansson är starkast i landet den här hösten.
Man kan ju fråga sig hur en sådan besserwisser som jag missar att sätta det tipset inför, och istället sätter Fredrik Johansson tillsammans med Forsmark och Svensson på pallen. Fredrik Johansson som drog sönder ett bicepsfäste i atlasstenarna, men det var inte det som gjorde skillnaden, den hade kommit långt tidigare.
Dels har jag kanske inte varit uppmärksam nog på Hanssons säsong och form, men den huvudsakliga orsaken är att jag varit övertygad om att den genomsympatiske värmlänningen inte varit hungrig nog. Det, och att jag inte riktigt trott att rygg och andra gamla skadebekymmer verkligen skulle leverera när man pillar bort säkerhetsspärren och kör all in i en final. Det där med hungern har i mitt huvud berott på att Hansson utan egen förskyllan har lyfts fram i rampljuset ända sen han först kom fram på den där tävlingen i Kungsängen när han först drog 300 kilo i mark. Om man redan är underbar och älskad av alla försvinner för många behovet av att bevisa sig, för sig själv och andra. Utan det behovet kanske inte kostnaden för att pressa sig hela vägen fram känns rimlig. Att vinna Sveriges Starkaste Man är nämligen inte gratis, eller ens billigt. Det kräver en enorm insats.
Hansson bevisade sig nu, och inte på det lätta sättet. Det första han gjorde var en tvåa i stocken på ingångsvikten eftersom han var starkare än han visste och höll på att kasta sig själv hur balans. Men det hade han råd med, ända upp till 180 kilo så studsade stocken upp från bröstet i vändningen, och det gick att ana att verkligheten 2020 är en helt annan än tidigare år. Så pass stor förändring av verkligheten att Hansson inte ens behövde slåss hela vägen, utan kunde rulla avstannande in i mål genom att bara delta i stenarna istället för att tvingas matcha Forsmark där.
Jag har sett förändringen från pushad och i förtid framlyft atlet till bäst en gång tidigare. Då var det Haftor Björnsson som dök upp, valpig mjuk i hullet, men stor och isländsk, så alla ville att han skulle vara bäst. Det var han inte då, men det blev han sen. Det är ingen lätt resa att göra, eftersom förväntningar kan vara pressande, och man redan har kvitterat ut en del bekräftelse i samband med det. För er som nu tänker att jag erkänner att jag har haft fel, nja. Jag kryper inte till korset, Hansson har inte varit starkast i landet förut. Men jag lyfter på hatten, för det är han nu, bortom allt tvivel.
