MAXstyrka

Allt inom kraftsport

Coronapandemin har under året omöjliggjort större konserter, idrottsevenemangevenemang och femtioårsfester. Allt från travtävlingar till karnevalen i Rio de Janeiro har ställts in, liksom nationaldagsfirandet och nobelmiddagen. Även för undertecknad har Covid-19 ställt till, även om man har sluppit relativt billigt undan, då både mitt examensfirande och mitt planerade bröllop fick ställas in/skjutas fram.

Då är det extra trevligt att finalen av Sveriges Starkaste Man 2020 faktiskt blev av. Av förklarliga skäl var det välputsade arenaformatet utbytt mot en rustik och anrik källarlokal som lystrar till namnet Grottan, beläget i ett industriområde i Norrköping. Det var i just Grottan som Johannes Årsjö la grunden för sina nio raka vinster i Sveriges Starkaste Man, så platsen är så nära helig den kan bli för en strongmanentusiast. Jag har tidigare besökt källaren många gånger, och om man ska försöka förklara hur det ser ut där nere för någon som aldrig har varit där ligger ord som kaos och vansinne nära. Enorma kättingar, dammiga viktskivor, gamla däck, trasiga möbler och strongmanutrustning ligger i drivor, inbäddade i magnesiumrester, torkat klister och damm. Det är så långt ifrån Friskis & Svettis, stepbrädor och yogamattor man kan komma, precis som det ska vara när vi snackar om ett strongmangym av den här kalibern.

Arrangörerna (Tyngre) med Årsjö i spetsen hade i avsaknad av publik ett substitut i form av en påkostad livestream på Youtube där tusentals tittare, både i Sverige och utomlands, följde tävlingen. Demonspeakern Anders Axklo och poddcastprofilen Andreas Guiance kommenterade sändningen (en kvalitetsförsäkring som alltid).

Bland de tio atleter som hade lyckats kvala in fanns det en handfull som på papperet skulle kunna utmana om pallplatserna, men den ädlaste valören fanns det, som det såg ut på förhand, bara två aspiranter på. Den väldiga konstapeln Martin “Power plant” Forsmark har vunnit tävlingen två år i rad, och till skillnad från fjolåret hade han kunnat grundträna ordentligt den här gången. Den som på papperet skulle kunna hota honom var den fagra jätten från Årjäng, Johnny “Handsome” Hansson, men då grenarna egentligen inte passade Hansson speciellt bra (i alla fall jämfört med tidigare år) var det inte många som hade tippat honom som segrare. Den som skulle döma tävlingen var Anders “Starkeanders” Johansson som har tre SSM-titlar på meritlistan.

Stocklyft för max

Den första grenen var stocklyft för max. Den i sammanhanget beskedliga ingångsvikten låg på 140 kg, och samtliga atleter var tvungna att lyfta den. Efter det fick man hoppa över vilka vikter man ville. Det var tiokiloshöjningar upp till 180 kg, och femkiloshöjningar därefter.

En av dem som inte riktigt är kompis med grenen är Fredrik Johansson som historiskt sett har haft ett destruktivt förhållande med stocken (inte lika snuskigt som det låter). I finalen 2014 bestod den inledande grenen också av stockpress för max , och då fick Fredrik stocken över sig på ett väldigt otäckt sätt. Inför den här finalen hade han blivit smittad av Covid-19 som grusade förberedelserna rejält, och som om det inte vore nog kom han till tävlingen förkyld. Trots det klarade han ingångsvikten. På 150 kg gick vändningen väldigt lätt, men presstyrkan fanns inte idag.

För halva startfältet blev dock stockpressen en uppvisning där personliga rekord flög som måsar kring en fisketrålare. Fem atleter lyckades pressa 180 kg eller mer! Två av dessa var Johan Espenkrona och Fredrik Svensson som båda har hunnit fylla 40 år och därmed får tävla i master-klassen. 180 kg är därmed ett nytt präktigt stockrekord i mastersklassen, och i och med att Espenkrona lyfte vikten före Svensson lär han stå som innehavare av rekordet. Båda putsade dessutom sina tävlingspers med 15 respektive 20 kg!

Efter 180 kg skulle det egentligen vara femkiloshöjningar, men de tre atleterna som ville fortsätta lyfta (Kvick, Hansson och Forsmark) valde att gå direkt på 190 kg. Johnny Hansson var först att testa. Vändningen kom enkelt och pressen gick relativt stabilt. Det innebar att han satte press på Martin Forsmark som nu var tvungen att klara vikten för att inte tappa poäng till Hansson. Martin vände upp stocken, bryggade bak på klassiskt Forsmark-manér och var inte långt ifrån att lyckas låsa ut vikten. Det blev dock en bom i protokollet på 190 kg för konstapeln. Hur gick det då för pressmonstret Joachim Kvick? Han klarade såklart vikten, men det såg inte alls lika enkelt ut som för Johnny Hansson. Det kan ha berott på en krånglande handled. Hansson och Kvick valde sedan att inte lyfta mer och dela på förstaplatsen i grenen. Taktiskt smart.

Stocklyft för max

1. Johnny Hansson – 190 kg
1. Joachim Kvick – 190 kg
3. Martin Forsmark – 180 kg
3. Fredrik Svensson – 180 kg
3. Johan Espenkrona – 180 kg
6. Daniel Lindqvist – 170 kg
7. Gustav Stonegård – 160 kg
8. Marcus Yngvesson – 150 kg
8. Cim Johansson – 150 kg
10. Fredrik Johansson – 140 kg

Farmers Walk

Dagens andra gren var Farmers Walk. Väskorna vägde 150 kg och skulle bäras 40 meter med en vändning. Farmers Walk är vanligtvis en pargren i dessa sammanhang, men i den förhållandevis trånga källarkorridoren var det en omöjlighet. Det var faktiskt så trångt att atleterna inte kunde ta ut svängen i vändningen ordentligt utan de fick skära kurvan snävt, vilket gjorde att de inte kunde få med sig någon direkt fart på tillbakavägen. Marcus Yngvesson hade på förhand kommit på att han kunde ställa ner väskorna direkt efter vändningen för att stoppa rotationen och på det sättet slippa rikta upp väskorna igen på tillbakavägen. Det visade sig vara en bra taktik, vilket ledde till en tredjeplats i grenen för Yngvesson.

En som förlitade sig mer på ren och skär greppstyrka var Cim Johansson som inte ställde ner väskorna någon gång. Hans tid skulle visa sig vara drygt två tiondelar långsammare än Yngvessons. Cim hade med sina järnnävar tjänat på om väskorna vägde betydligt mer än 150 kg styck. Nu fick han nöja sig med en fjärdeplats i grenen.

Att den skånska skäggkonnässören Johan Espenkrona är bra på den här typen av grenar vet vi, och här lyckades han kapa Yngvessons resultat med nära tre sekunder.

Den enda som var snabbare än Espenkrona den här dagen var Johnny Hansson som vann grenen och kopplade ett litet grepp om tävlingen. I och med att Martin Forsmark oväntat kom sexa i grenen hade Hansson nu en ledning över Forsmark med hela 7,5 poäng efter bara två grenar.

Farmers Walk

1. Johnny Hansson – 27,87 sek
2. Johan Espenkrona – 28,06 sek
3. Marcus Yngvesson – 30,72 sek
4. Cim Johansson – 30,96 sek
5. Fredrik Johansson – 41,25 sek
6. Martin Forsmark – 42,5 sek
7. Gustav Stonegård – 44,34 sek
8. Joachim Kvick – 27,74 meter
9. Fredrik Svensson – 12,57 meter
10. Daniel Lindqvist – 7,75 meter

     

Ok

Den tredje grenen bestod av ett ok på 430 kg. Atleterna skulle gå 20 meter så snabbt som möjligt, och det stora hindret här var inte vikten i sig utan det ojämna underlaget. Golvet i Grottan är gropigt som pannan på en tonåring och ojämnt som en norsk landsväg. Att ha 430 kg på nacken underlättar inte.

Det var nu som Martin Forsmarks poängupphämtning skulle börja; det var nu Hanssons försprång skulle minskas. Martin var piskad att göra en riktigt bra tid, och en riktigt bra tid blev det. Iförd en grön tävlingströja från WSM frustade in i mål på under 15 sekunder! Nu såg vi äntligen den där patenterade Forsmark-glöden som brukar tändas när det behöver hettas till.

Försprånget som Hansson hade kämpat sig till blev dock inte speciellt mycket mindre eftersom Hansson lyckades bli tvåa i grenen. Nu skiljde det 6,5 poäng mellan giganterna, till Hanssons favör. Martin hade dock riktigt bra stundade grenar, så hoppet var verkligen inte ute för konstapeln.

Johan Espenkrona sprintade in i mål exakt en sekund långsammare än Hansson, och därmed tog han tredjeplatsen i grenen.

Ok

1. Martin Forsmark – 14,84 sek
2. Johnny Hansson – 16,41 sek
3. Johan Espenkrona – 17,41 sek
4. Fredrik Svensson – 23,09 sek
5. Fredrik Johansson – 25,6 sek
6. Joachim Kvick – 35,62 sek
7. Cim Johansson – 37,25 sek
8. Marcus Yngvesson – 51,46 sek
9. Gustav Stonegård – 59,57 sek
10. Daniel Lindqvist – 6,93 meter

    

Marklyft med apollon

Dagens fjärde gren var marklyft för reps med en Apollon, alltså en stum stång med 5 cm i diameter. Vikten var 340 kg, och remmar och dräkt var naturligtvis tillåtna (få i världen hade kunnat få upp en repetition annars). Förhandsfavoriten här var Fredrik Svensson som innan tävlingen hade lagt upp ett klipp när han drog en stabil trea på 370 kg. Fredrik, som både har dragit 400 kg i marklyft och pressat över 400 kg i bänkpress, gjorde sin första final i Sveriges Starkaste Man för 20 år sedan och hade aldrig kommit på pallen i tävlingen. Om det var någon gren han skulle dominera i så var det i marklyftet. Han smiskade här upp sex repetitioner, ett svårslaget resultat skulle det visa sig.

Marklyft har historiskt sett varit Johnny Hanssons akilleshäl. Förra året fick han ryggskott under uppvärmningen inför det inledande marklyftet, och när ryggen väl är hel brukar han sällan vara i täten i markgrenar (skånska bilmarklyft undantaget). Här låg fokuset på att inte tappa för mycket poäng snarare än att vinna grenen. Johnny, som kom tvåa i den föregående grenen, gick ut näst sist. Han kämpade upp fyra viktiga repetitioner, ett resultat han delade med två andra atleter.

För Martins del brukar marklyft vara en paradgren där han allt som oftast vinner grenen, så länge bosniska marklyftsgurus väljer att inte deltaga (läs Nedzmin Ambeskovic). Om Martin hade gjort sju repetitioner och vunnit grenen hade han minskat Hanssons försprång till 3,5 poäng. Så blev det inte. Efter att han hade gjort fem repetitioner valde han att avbryta och ta en andraplats i grenen bakom Svensson, förmodligen för att spara kroppen inför de kommande grenarna. Johnny ledde alltså tävlingen med 4,5 poäng med två grenar kvar.

Marklyft med apollon

1. Fredrik Svensson – 6 reps
2. Martin Forsmark – 5 reps
3. Johnny Hansson – 4 reps
3. Joachim Kvick – 4 reps
3. Cim Johansson – 4 reps
6. Fredrik Johansson – 3 reps
6. Gustav Stonegård – 3 reps
6. Daniel Lindqvist – 3 reps
9. Johan Espenkrona – 2 reps
9. Marcus Yngvesson – 2 reps

    

Korsbärning

Den näst sista grenen var korsbärning för distans med ett kors på 200 kg. Grenen påminner lite om Conans cirkel där ett korpulent pannben, starka armar och hög smärttröskel är vinnande kort. Den stora frågan var om Martin skulle kunna komma ikapp Johnny inför den avslutande grenen.

Marcus Yngvesson fick gå ut först, vilket är en jättenackdel i den här typen av gren då man inte har något resultat att gå på. Yngvesson lyfte upp korset högt och bar det snabbt i 20 meter. Efter vändningen slog han i korset i väggen, vilket tvingade honom att byta grepp (utan att sätta ner korset) och fortsatte gå. När han hade promenerat 60 meter satte han ner korset, och såg inte allt för nöjd ut. När jag pratade med honom sekunderna efter att han hade ställt ner korset sa han att det inte var så krångligt att gå och att hans distans förmodligen inte skulle räcka långt. Tänk så fel man kan ha. Det blev nämligen en överlägsen grenseger för den glada idrottsläraren med det pyttelilla pannbandet. Han hade under året bytt ut sitt beryktade buktryck och kaggen som tillkommer mot en mer strandanpassad framtoning, något som visade sig vara ett vinnande recept här.

Fredrik Johansson har inte heller någon mysmage att snacka om, och han hade inte heller några problem att gå långt. Det räckte till en andraplats i grenen. Trea blev Johnny Hansson som fortsatte komma topp-3 i varje gren.

Martin Forsmark var med sina 177 kg tyngst i startfältet, och precis som vi har konstaterat innan var en framträdande buk något av en nackdel om man ville gå långt med korset. Här var han dock tvungen att göra riktigt bra ifrån sig om han skulle ha en bra chans att försvara sin titel som Sveriges starkaste man. Den första 20-meterssträckan gick lätt, men efter vändningen tog krafterna slut snabbt. Han ställde lite snopet ner korset efter drygt 29 meter, vilket innebar en åttondeplats i grenen. I samma sekund såg titeln ut att vara förlorad för konstapeln, även om det fortfarande fanns en teoretisk chans att vinna tävlingen.

Korsbärning

1. Marcus Yngvesson – 60 meter
2. Fredrik Johansson – 50,72 meter
3. Johnny Hansson – 42,23 meter
4. Joachim Kvick – 39,9 meter
5. Fredrik Svensson – 39,87 meter
6. Johan Espenkrona – 33,4 meter
7. Gustav Stonegård – 32,61 meter
8. Martin Forsmark – 29,14 meter
9. Cim Johansson – 24,64 meter
10. Daniel Lindqvist – 22,68 meter

     

Atlasstenar

Johnny Hansson ledde tävlingen med 9,5 poäng inför de avslutande atlasstenarna och behövde “bara” få med sig ett resultat för att säkra titeln. “Bara” betydde att han var tvungen att lyfta den lättare (mindre snortunga) stenen på 190 kg en gång upp på en 135 cm hög plattform. Man fick välja på att reppa loss på en 190-kilossten eller en 213-kilossten under 90 sekunder, och en repetition med den tunga stenen slog såklart oändligt många med den mindre tunga stenen. Från början gick man ut med att den lätta stenen skulle väga 180 kg men den stenen var enligt uppgift för smutsig (inte svårt att tänka sig när dess hemvist var Grottan), så de fick ta en lite mindre smutsig 190-kilossten istället.

Cim Johansson var inställd på att klara den tunga stenen, och uppenbarligen gick det så pass enkelt att han gjorde två reps på den. Därefter drygade han ut resultatet genom att även göra en repetition på den lättare stenen. Mycket imponerande av greppmonstret!

En annan som på förhand skulle briljera i grenen var Fredrik Johansson som hade sagt att stenarna var hans gren att vinna. Han skulle sikta på tre reps med den tunga stenen, men precis när han skulle lyfta stenen var det något som small till i den vänstra bicepsen. Besviket tackade han för sig och meddelade att tävlingen var över.

Finalen bjöd inte bara på en kamp om förstaplatsen mellan Hansson och Forsmark, utan tredjeplatsen var en öppen historia mellan Johan Espenkrona, Joachim Kvick och Fredrik Svensson där Svensson hade flest poäng och låg på en tredjeplats inför stenarna. Espenkrona gjorde tre repetitioner med den lättare stenen, vilket sedan replikerades av Kvick. Svensson behövde alltså göra minst tre reps på 190 kg för att säkra bronset, och så blev det. Efter att han hade lagt upp stenen för tredje gången skrek han ut sin glädje och kramade om sina medtävlande. Jag har nog aldrig sett någon gladare tredjepristagare!

Näst sist ut att lyfta var titelinnehavaren Martin Forsmark. Han visste att det fanns en liten, liten chans att fortfarande vinna tävlingen, men då skulle han behöva vinna grenen samtidigt som Johnny Hansson skulle behöva nolla. Forsmark gick fram till den tunga stenen och försökte lyfta den, men stenen gled ur greppet. Efter att ha samlat sig i ett par sekunder och gett stenen en arg blick gick det bättre. Tre repetitioner blev det för supersnuten. Nu ledde han grenen och hade därmed säkrat grensegern och tio poäng (då Johnny inte behövde gå för grensegern), och det var bara att vänta och se vad Johnny skulle kunna göra.

Johnny hade veckorna innan fått en liten bristning i sin ena biceps som hade gjort att han inte hade belastat den någonting inför finalen. Därför var han nervös att den skulle kunna ryka av om stenen började rulla ur greppet. Han smetade på extra mycket klister på de tejpade underarmarna och siktade in sig på 190-kilosstenen. En repetition var allt som behövdes, och det fanns egentligen inte några tvivel. Stenen flög upp och Johnny Hansson kunde därmed titulera sig som Sveriges Starkaste Man 2020!

 

Atlasstenar

1. Martin Forsmark – 3 reps på 213 kg
2. Cim Johansson – 2,1 reps på 213 kg
3. Gustav Stonegård – 7 reps på 190 kg
4. Fredrik Svensson – 3 reps på 190 kg
4. Joachim Kvick – 3 reps på 190 kg
4. Johan Espenkrona – 3 reps på 190 kg
7. Marcus Yngvesson – 2 reps på 190 kg
7. Daniel Lindqvist – 2 reps på 190 kg
9. Johnny Hansson – 1 reps på 190 kg
10. Fredrik Johansson – 0 reps (Skadad)

         

Johnny Hansson har historiskt haft den statiska styrkan som akilleshäl, och ryggproblemen har varit ständigt förekommande. Det har blivit stolpe ut vid några tillfällen, och vid andra tillfällen har han inte ens kunnat komma till start på grund av skador. Det här året hade han dessutom grenarna emot sig, men trots det var det inget snack om vem som var starkast den här dagen. Han var han jämnheten själv och dominerade tävlingen från början till slut. Världsklass! Johnny är nu en komplett atlet, till synes utan några direkta svagheter, och en Johnny Hansson i den här formen kan nå precis hur långt som helst, i vilken strongmantävling som helst. Vi håller alla tummar vi har för att han gör en satsning mot WSM nu när den biljetten är fixad (vinnaren av Sveriges Starkaste Man 2020 blev direktkvalad till WSM 2021).

Johnny Hansson har nu skrivit in sig i historieböckerna som den sjätte mannen genom historien att vinna Sveriges Starkaste Man. Magnus Samuelsson (9 vinster), Torbjörn Samuelsson (2 vinster), Anders Johansson (3 vinster), Johannes Årsjö (9 vinster) och Martin Forsmark (2 vinster) är de övriga.

Det stod klart tidigt i tävlingen att Martin Forsmark inte hade samma form som tidigare år. Jag frågade Martin hur det kändes efter de två första grenarna, och fick då till svar att kroppen kändes trött och sliten. Trots det lyckades han ta en silvermedalj i Sveriges Starkaste Man 2020 (sin sjätte silvermedalj och sin nionde SSM-medalj). Jag tror inte att han är nöjd med att ha tagit två SSM-titlar, utan han lär komma tillbaka nästa år och kriga för att ta sin tredje titel. En formtoppad Forsmark platsar i den absoluta världstoppen, vilket vi har sett prov på innan.

Fredrik Svensson firade 20-årsjubileum på bästa sätt. Äntligen fick han en final där grenarna passade honom bra, och äntligen kunde han visa alla hur bra han faktiskt är när allt stämmer. Svensson fortsätter att bli starkare för varje år, och vem vet; om ett par år kanske vi får se honom högst upp på pallen i SSM? Han har dessutom potential att i framtiden hota världsrekordet i marklyft i mastersklassen.

Mannen med badbollsaxklarna, Joachim Kvick, gjorde en riktigt bra SSM-comeback där han bara var en poäng från att ta en bronsmedalj. Det hade varit kul att se om tvåhundringen i stockpress kan slinka upp snart. Styrkan finns där, och efter den här tävlingen verkar även tävlingsnerverna vara på plats. Vi hoppas få se honom i SSM även nästa år.

Den glada skäggtomten Johan Espenkrona brukar överträffa sig själv på tävlingar, och här var det främst stocken som stod ut (tänk inte snusk). Han har sagt att 2020 kunde vara hans sista år som strongman, men vi hoppas alla han kommer på bättre tankar. Espenkrona hade lämnat ett stort hål efter sig (tänk inte snusk, sa jag).

Greppmonstret Cim Johanssons fot har strulat under åren, och efter flera operationer är den fortfarande inte bra. Den satte käppar i hjulet för honom i vissa grenar, och om den blir bra kan han framöver bli en pallkandidat. Hans insats i atlasstenarna var en av finalens bragder.

Den helmysiga pedagogen Marcus Yngvesson var betydligt lättare än vanligt, och även om viktnedgången hjälpte honom i korsbärningen (och säkerligen under idrottslektionerna) så stjälpte den honom i de statiska övningarna. Hans insats i korsbärningen var en av tävlingens mest imponerande prestationer. Nästa år får han komma in några kilo tyngre och klättra i resultatlistan.

Efter tävlingen bytte jag några ord med Fredrik Johansson. Trots att han veckorna innan finalen låg sjuk i Covid-19, trots att han tävlade med en förkylning och trots att han skadade bicepsen i den sista grenen menade han att man aldrig ska skylla på någonting. Visst, man kanske inte ska skylla på någonting, men nog finns det legitima förklaringar till hans sjundeplats i tävlingen. Han är normalt sett betydligt bättre än så, och om han får hålla sig skadefri är han en pallkandidat.

Gustav Stonegård var inte heller formtoppad, i synnerhet inte om man jämför med fjolåret då han tog en fjärdeplats i finalen. Jag hoppas att han får tillbaka den där glöden och gärna blir några kilo tyngre. Då kan han bli riktigt farlig.

Daniel Lindqvist hade inga ambitioner att komma på pallen, utan han var där för att lyfta och ha kul. Han gjorde en bra tävling utifrån sina förutsättningar där stockpressen får ses som hans absolut bästa gren. Det ska också sägas att han hänger på de andra atleterna i många grenar, så han kan säkert bli ett framtidsnamn att räkna med.

Slutresultat

1. Johnny Hansson – 45,5 p
2. Martin Forsmark – 44 p
3. Fredrik Svensson – 38 p
4. Joachim Kvick – 37,5 p
5. Johan Espenkrona – 36,5 p
6. Cim Johansson – 31,5 p
7. Marcus Yngvesson – 28,5 p
8. Fredrik Johansson – 26 p
9. Gustav Stonegård – 26 p
10. Daniel Lindqvist – 15,5 p

Tävlingen var oerhört välarrangerad och bjöd på stor spänning. Valet att livestreama tävlingen gratis var ett genidrag, och i skrivande stund har youtubefilmen från tävlingen över 45.000 visningar! Nu är frågan om Johannes och Tyngre-gänget kommer arrangera någon internationell tävling framöver. Det vore väl något?  

Share

Leave a Reply


*


Translate