Jag transporterar mig sedan pandemins utbrott i princip enbart till fots inom Stockholm, vilket är det huvudsakliga skälet till en någon bättre form. Troligen hade jag inte haft disciplin att hålla på och skena varje dag utan transportbehovet, så det är en liten ynka positiv sak med skitläget i övrigt. Efter sommaren har jag dessutom i princip helt och hållet arbetat från vårt kontor istället för hemmet, eftersom jag inte nyttjar kollektivtrafik, och eftersom det stora flertalet av kollegorna gör motsatsen. Det är i princip bara några ytterst få på plats, och det är långt emellan oss. Jag håller mig på kontoret och äter inte lunch ute, delvis av samma skäl, vilket också i någon mån bidrar till formen.
Även om skenandet till kontoret sker dagligen, så finns det ett antal vägar att välja på, till och med om man vill springa kortast möjliga. Stockholm ligger som bekant på öar förbundet av broar, och dessa måste man då uppsöka om man ska ta sig mellan stadsdelarna. Det finns två huvudval när man ska från Årsta till Kungsholmstorg, båda handlar om att ta sig runt först Årstaviken och sedan Riddarfjärden. Den jag länge föredrog var rakt över Söder på Götgatan, och sedan Skeppsbrokajen förbi gamla stan, förbi Stadshuset och sedan Norrmälarstrand till Kungsholmstorg. Den är mer lättsprungen, och blir ett frestande val.
Den andra leder förbi Liljeholmskajen, över Liljeholmsbron som är en liten prövning i sig, men inget mot det som väntar när man passerat Hornstull och knivsöder. Västerbron. Hur det kan vara så långt till krönet känns lika obegripligt varje gång, och dessutom är gångbanan lite för smal, så att man måste riska att kliva ut i cykelbanan när man ska förbi barnvagnar, pensionärer eller flanörer. Kliver ut i cykelbanan är inget man gör ostraffat i Stockholm.
När jag för några veckor sedan närmade mig en lattepappa med barnvagn, försökte jag titta bakåt för att se att jag inte skulle bli övercyklad om jag klev ut. Helt plötsligt är jag i ett kaos, lattepappan har plötsligt stannat till för att kolla telefonen samtidigt som jag tittar över axeln, jag springer in i honom och tvillingbarnvagn, gör en magnifik vurpa, och tvingar en dam i cykelhjälm att tvärbromsa då jag hamnar som en krämtallrik framför henne. När vurpan stannar av blir min första reaktion glädje. Fallet bekom mig inte nämnvärt, vilket kändes fantastiskt för någon som en stor del av sitt liv varit, ska vi säga tyngre i kroppen. Jag är alltså en medelålders morfar i sådan form att jag klarar att springa omkull rejält mitt på Västerbron utan att det gör mig något.
En av de två saker jag tog med mig från händelsen är således att man kan definiera sitt skick utifrån hur man klarar en plötslig motgång. Den andra är att om man är i rörelse i livet, bokstavligen eller bildligt, så måste man hålla blicken i färdriktningen. Försöker du kika bakåt medan du springer framåt så kan saker dyka upp i din väg som du behöver väja för utan att du hinner reagera.
