Det händer emellanåt att jag lämnar in en lottorad, mot bättre vetande får man ändå säga. Sannolikheten att vinna är så liten att det endast är en marginell skillnad mot att inte lämna in något alls. Mekanismen bakom det hela tycks ända vara att jag köper en dröm, inte en statistisk chans. Mellan det att raden lämnats in och dragningen kan jag nämligen fantisera om totalrenoveringar, skogsfastigheter med jakträtt, bilar och annat som jag inbillar mig skulle göra mitt liv mer spännande. När sedan den obarmhärtiga sanningen avslöjas att jag inget vunnit så får jag återgå till ett mer monotont sätt att sträva mot bättre ekonomiska förutsättningar.
Det här slog mig när jag häromdagen försökte förstå mig på den uppsjö att av foliehattar jag har i mina flöden på sociala medier. Den djupa staten, mörkermän, Rothschild, elitpedofilringar, bank- och mediasammansvärjningar. De av dem jag känner lite närmre är åtminstone lite smartare än att de borde tro på sånt här, precis som jag egentligen är lite smartare än att jag spelar på lotto.
Kanske är det samma faktor som orsakar båda? Man vill att något stort och spännande ska finnas, eftersom den grå vardagen inte är så upphetsande. En slags verklighetsflykt, helt enkelt. Tänk så spännande att jag känner till allt detta, och förstår de mörka krafter som kontrollerar världen! Och tänk så tråkigt att inte tro på det, utan tvingas ägna sig åt en grå vardag där livet flyter på, långsamt och trögt, och man själv är huvudsakligen ansvarig för det som händer i livet, snarare än den djupa staten?
Utan att ha gjort några faktiska undersökningar så har jag dessutom en magkänsla av det förekommer en hög korsbefruktning mellan foliehatteri och dopingmissbruk. Att prestationshöjande likaväl som annat knark kan få märkliga psykiska effekter är knappast långsökt, men oavsett kausalitet, alltså om det orsakas av det, så verkar det i alla finnas en korrelation. De tycks ofta förekomma samtidigt, helt enkelt. Om min tanke här ovan stämmer så verkar det onekligen logiskt, eftersom det är olika sätt att iscensätta sin verklighetsflykt.
Att trycka i sig prestationshöjande knark har i huvudsak sin grund i att hålla drömmen vid liv. Drömmen om världselit, karriär inom sin idrott, ära och berömmelse, sus på gymmet när man kliver in. Allt hålls vid liv på kemisk väg. Den drömmen är mer spännande än den grå vardagen när resultaten och genetiken inte räcker till.
Drömmen om det stora avslöjandet när det slutligen kommer fram att en liten världselit har hållit oss alla fångna i ett system de kontrollerar är mer spännande än att vara en av alla miljoner som försöker sitt bästa i livet, och det kanske inte räcker till mer än så här.
Det går att påverka sin verklighet, men det gör man inte genom att fly ifrån den, varken med steroider, lottorader eller spännande teorier om världsherravälde. För eller senare är det dragning, och har du då inte utvecklat ett bra sätt att hantera din egentliga verklighet så kan det bli övermäktigt.
