Jag brukar få ovett av en del vänner för att jag använder utrikiska när det finns adekvat svensk vokabulär, men lite ovett har ingen dött av. I det här fallet är det mest för att uttrycket delvis är ett citat på någon form av redneck-amerikanska.
Det handlar egentligen om ett sätt att hålla modlöshet från dörren när man tycker att allt är skit, genom att kasta ett öga på det man faktiskt har istället för det man inte har. Det är allom bekant att jag är tveksam till så kallat positivt tänkande och liknande hokuspokus, det är inte det jag talar om. Det jag talar om är att påminna sig om att ”inget” mycket sällan är svaret på vad man har uppnått eller har att tillgå. Har man fullt fokus på något som man ännu inte har löst och sliter med så är det dock ganska lätt att hamna i den sinnestämningen.
”Inget funkar ju!” är en naturlig känslomässig reaktion, medan sanningen snarare är att det vi håller på med just nu inte fungerar. Till viss del är det här en bra mekanism, det innebär att vi har fokus på det som ska lösas istället för att sitta och gotta oss åt sådant som redan är klart. Men det finns en gräns. När känslan av att inget fungerar hänger kvar även efter passet eller när man går hem från jobbet så är det dags att aktivt bryta det tankemönstret.
Det gör man genom att lägga undan det som inte fungerar, och ägna sig åt det som fungerar en stund. Kanske är det en annan muskelgrupp, kanske är det en annan teknik när om du är armbrytare. Sådant som man bara har tagit för givet, men som faktiskt inte är självklart.
När jag lyfte sten i lördags bommade jag på en vikt jag tyckte att jag borde vara säker på och kände det som att min konditionsträning har förstört allt som någonsin funnits av styrka, även om det inte var mycket till att börja med. Sättet att påminna mig om att det inte är helt tomt i skåpet var att lyfta den sten som väger lika mycket som jag själv i ett one motion lyft. För er som inte lyfter sten så är det en lite snabbare och tyngre sätt att lyfta, där man inte stannar upp med stenen i knät.
Inom arbetet i armbrytarförbundet både på svensk och internationell nivå så är pandemin frustrerande, och det känns som att det inte går att göra något, och i särskilt deprimerade stunder kan det kännas som om inaktiviteten vi tvingas till gör att allt håller på att rinna ut i sanden. Svaret där är att titta igenom röstlängden inför årsmötet och konstatera att genomsnittsklubben inom armbrytarSverige nu har 20 medlemmar, vilket är rejält mycket mer än för några år sedan, och dessutom mitt i brinnande pandemi när det inte är möjligt med sammanhållna klubbträningar.
Det handlar inte om att hitta en tröst, utan att hitta en sanning.
Utan verksamhet på över ett år ökar snittstorleken på våra klubbar.
Som snart 50-årig morfar utan egen tävlingsbakgrund kan jag svepa min egen kroppsvikt i sten utan skydd eller klister.
It aint nothing.
