För människor med mitt enorma bekräftelsebehov så är sociala medier tveeggat. Naturligtvis går det nu och då överstyr för oss, och vi blir pinsamma i vårt bekräftelseknarkande. Ser man bakåt med lite nykterhet så finns det tillfällen som absolut inte tillhör våra stoltaste ögonblick. Själv försöker jag avstå att reposta saker för att få bekräftelse en gång till, jag tycker åtminstone att det ska vara något jag uppnått vid det tillfälle jag postar det, inte gammal skåpmat som i ärlighetens namn inte borde värmas i Instagram-mikro fler gånger.
Genom att försöka hålla mig till den här regeln så tycker jag att i alla fall vaskar ut något gott ur mitt bekräftelsebehov, nämligen en faktisk prestation den aktuella dagen. Om man vill skryta på Internet så måste man ju rimligen ha åstadkommit något att skryta med. Det finns en hel del tillfällen när jag inte hade hållit i den sista kilometern i löpning, eller lyft 110-stenen om det inte var för att jag gärna vill ha något fränt att lägga upp för dagen. Således har alltså kombinationen bekräftelsebehov och sociala medier en inte oväsentlig roll i den fysiska utveckling jag ändå får till i mitt eget lilla universum.
Det som kan bli lite klurigt med det här är när man som jag känner alldeles för många riktiga atleter. Då är det nämligen det jag uppnår sällan något att skryta med, och i det närmaste ser lite märkligt ut att någon alls har brytt sig om att filma. Jag har faktiskt fått den ärliga frågan varför jag postar bilder från vanliga träningspass. En befogad fråga när den kommer från någon som det faktiskt är ett vanligt träningspass för. Det är lite som att fota snabbmakaroner för dem, en vardagsföreteelse som inte är mycket att ha på bild.
Knepet för att kunna ha kvar sociala medier och bekräftelsebehovet som morot i träningen är att mäta sig med rätt personer. Om jag jämför mina ynka stenlyft med precis vem som helst som tränar strongman på riktigt så kan man verkligen undra varför jag filmat det alls. Styrkemänniskor blir av förklarliga skäl inte imponerade. Det blir däremot folk som inte tränar alls, eller eventuellt spelar lite padel eller innebandy som träning.
Min löpning är inte mycket att hänga i granen för de som håller på med konditionsträning på riktigt, men för de flesta strongman så är det imponerande att alls springa en mil. Det är liksom en främmande värld.
Min teknik för att utnyttja mitt bekräftelsebehov till positiv motivation är alltså att jämföra varje sak med rätt person. Om jag jämför min styrka med styrkeatleter så känns det dåligt, däremot om jag jämför med motionslöpare så känns det bra, och sporrar vidare.
Jämför jag min löpning med skidåkare, cyklister, löpare eller andra riktiga konditionsatleter så är det inte uppmuntrade alls. Däremot blir jag glad när jag jämför just det med starka, men tjocka vänner.
Den här tekniken tjänar mig väl i mycket, men kan också vara orsaken till att jag ogillar crossfit. Dem vet jag inte hur jag ska imponera på.
