Jag brukar orera och skriva om hur kortsiktigt det är att försöka lyckas med träningsmålsättningar när man ser dem som ett nödvändigt ont. Det är också lite grann av min invändning mot tanken på cheat days när det gäller dieter. Så länger du håller fast vid tanken att om du bara lyckas avhålla dig från något tillräckligt länge så ska du unna dig det sedan är en logisk kullerbytta som leder misslyckande och frustration.
Det finns en underbar Arne Anka-serie där han tycker att han är så duktig som inte går in på puben och tar en öl, att han tycker att han har gjort sig förtjänt av en öl, och går in och tar en.
Exakt så absurt är det att träna för att sedan kunna sluta träna, eller hålla diet för att sedan unna sig att äta. Det är precis så kortsiktigt som Arne Anka illustrerar, och det är knappast smickrande för en människa att den närmaste beskrivningen av ens livsval är en dysfunktionell serie-anka med alkoholproblem.
Det enda sättet att faktiskt komma ifrån Arnes onda cirkel är att hitta val som faktiskt blir belöningen i sig själv. Tänk att kunna leva och äta på ett sätt där man trivs, både med sin kropp och sin kost.
När belöningen för idog träning är att man kan träna mer, eftersom man orkar det. Den mest positiva effekten av det senaste årets ihärdiga springandet för min del är inte att nu kan koppla av och strunta i löpningen, utan att jag orkar springa längre och fortare. Paradoxalt nog så är det precis samma cirkelbevisning som Arne Ankas öl, men det verkar uppåt istället för neråt. Den allmänna formens förbättring är mer en bieffekt, liksom att det rimmar bättre med vad jag vill äta.
Jag har med andra ord genom en serie lyckliga omständigheter hamnat i en situation där jag tycker om att vara så fysiskt aktiv som jag är, och inte ser fram emot att unna mig något annat som belöning. Jag tycker kvarg med banan och finnkrisp fem dagar i veckan är precis lika tillfredställande som amerikanska pannkakor med bacon och lönnsirap när jag gör det. Jag tycker inte att jag har gjort mig förtjänt av pannkakorna, däremot vet att de ryms i helheten på grund av att jag tycker att det är roligt att omvandla den extra energin till mer löpning eller lyftning.
Kanske är det lättare för oss som är styrkeintresserade att ta till oss det här när det gäller lyftning eller armbrytning, än mat eller kardio. Det finaste med att vinna sin viktklass på Zloty Tur i armbrytning är inte att man får en pokal och får vila, utan att man får vara med i over all-klassen och bryta mer arm. Det finaste med att orka lägga upp en 110 sten är att man får försöka på en 120. Just där står jag och stampar nu, och när jag väl klarar det så är jag värd en belöning. Då ska jag få prova 130-stenen.
