Jag har i tidigare krönikor försökt att reda ut varför jag gör de val jag gör i livet, utan egentligen komma till någon direkt slutledning. Man skulle kunna tro att det bara är en fråga om att vara ärlig, men det är lite krångligare än så. Innan den där till synes enkla ärligheten tillämpas så måste man veta själv, och det är inte alltid man gör. Jag ska gärna berätta för andra varför jag gör det jag gör, så snart jag har klurat ut det själv.
Börjar man med ärlighet mot sig själv så är det sällan alltigenom ädla motiv som driver en, det har oftare att göra med bekräftelse och hur man vill bli uppfattat, vilket i sig handlar om hur man kan ha fördel av det hela i de kretsar man rör sig i. Att jag inte lägger ut falsarier på Instagram är kanske inte nödvändigtvis för att jag brinner för transparens på riktigt, utan på att jag till varje pris vill bli uppfattat som genuin. Alltså måste det jag lägger ut vara sant, i alla fall på något sätt. Att jag helst handlar ost på Androuet i Götgatsbacken är mer för att jag vill uppfattas som någon med det kvalitetskravet än att jag faktiskt har det. Den positiva effekten är att jag utsätter mig för god kvalitet, även om det från början var av mer tveksamma motiv än det objektiva kvalitetskravet.
Samma positiva effekt har min skitnödighet på min löpning. Det enda som vore pinsammare än att vara dålig, är att folk skulle tro att jag har ljugit om min förbättring. Sålunda blir den faktiska förbättringen en nödvändighet för att inte frestas att fara med osanning.
Det här tror jag är den grundläggande mekanismen till att jag köper ost på Androuet, cigarrer på Cigarrummet, korv på Taylor&Jones, hatt på hattbaren, äter fläsklägg på Östgötakällaren, smörrebröd på Två Små Svin och tränar på Sweden Barbell Club. Min ambition att framstå som genuin och kvalitetsmedveten har utsatt mig för så hög kvalitet att just kvaliteten i livet har blivit en positiv bieffekt.
När jag då för första gången på över 10 år bestämmer mig för att tillämpa någon form av metod i styrketräningen så drivs det av att jag inte tycker att det anstår en man med mitt styrkeintresse att bänkpressa så lite som jag gör. Då skulle jag naturligtvis kunna googla bänkpressträning eller gå till någon badhus-PT och komma ganska långt, precis som man kan köpa korv och ost på ICA, cigarrer hos spelombudet och träna på någon svenne-kedja.
Men det duger minsann inte åt mig. Istället har jag nu kontaktat Josef Eriksson, med flera SM-guld, svenska rekord och t.o.m. europarekord och internationella medaljer hemma i skåpet. Uppenbart framgångsrik, och med en dokumenterad oförmåga att glömma någon kunskap i allmänhet, och träningskunskap i synnerhet. Han ska styra upp det hela, är det tänkt. Det troliga är att det kommer att funka ganska bra, dels på grund av hans minst sagt extrema kompetensnivå, men också på grund av min ovilja att erkänna någon kompromiss med framgången.
Kanske är det för att jag menar mig vara lika kvalitetsmedveten i träningshjälp som jag är vad det gäller andra inslag i livet, men det är nog inte riktigt sant. Troligare är att jag helt enkelt är en snobb.
