En av pandemins konsekvenser är att till och med träning, och i viss mån tävlingar har digitaliserats. Vilket i och för sig var något som fanns innan också, Youtube och Instagram-atleter har i många år hållit på och postat prestationer utan att någon annat har kunnat kolla omständigheterna. Det pandemin har gjort är att göra det helt legitimt att go full retard på området. Man kan påstå att man själv eller den egna favoritarmbrytaren kan slå vem som helst, eller att man själv på tävling med publikstöd visst skulle dra 400 i mark. Det hade man självklart gärna åkt och bevisat ögonaböj om det inte hade varit för restriktionerna, men nu går ju inte det, tyvärr.
Armbrytare har alltid varit förtjusta i att spekulera, och det frikort av ovisshet som pandemin har gett oss har eskalerat det hela till en helt fascinerande nivå, möjligen också korsbefruktad med de av mina vänner som har byggt sin armbrytarkarriär mer på sociala medier än tävlingar. Tidigare var de lite mer begränsade med sina utmaningar, eftersom de riskerade att få ett svar med en invägningstid till nästa öppna tävling, men det slipper de just nu. Bland många, många viktigare skäl att längta efter pandemins slut så finns för mig också längtan efter att med öppna tävlingar syna alla sociala mediebluffar. Kom och bryt, bara, eller tig. Helst båda.
Ska vi reda ut varför spekulationer och utmaningar inte blir det minsta trovärdiga så måste vi komma ihåg att meriterna det hänvisas till ofta är äpplen och päron. De nordamerikanska meriterna det hänvisas till har minst sagt sina begränsningar, även om inte anspråken har det. När man inte har vunnit något annat än otestade tävlingar där bara utvalda får delta, med minst sagt flexibel regeltillämpning så ska man kanske vara försiktig med att påstå att man är bättre än den som förtjänat sin proffsstatus via ett antal officiella VM- och kontinentaltitlar på testade tävlingar som vem som helst får delta i. Ska jag vara riktigt övertydlig så tycker jag att Dave Chaffee är den enda nordamerikan som ens borde få ut formuläret för att fylla i ansökan om att få utmana Levan Saginasvhili.
Nu är inte den ena proffscirkusen mer testad än den andra, och vad det gäller avtal och vem de får bryta med så är de lika goda kålsupare allihop. Alla är fria att ingå vilka avtal de vill med arrangörer och promotionföretag, och motstridiga affärsintressen kommer alltid att finnas, även i små sporter där de flesta går back. Faktum är att jag välkomnar dem alla, det är tuppandet som blir lite löjligt.
Jag tycker inte att Levan är bäst i världen för att han har vunnit Top8, som är en av flera avgränsade showformat där man tävlar mot några få utvalda. Jag tycker att han är det för att han tog sig dit via 7 VM-guld och 6 EM-guld i testade tävlingar där alla fick delta. Det ska bli väldigt skönt när världen öppnar upp och det går att peka ut var kön börjar för alla Internetfantomer.
