Vi som håller på med lite besynnerligare sporter än det som är mainstream får ofta frågan av medelsvensson om varför man gör det. Det är en irriterande fråga att få just som man håller på att förklara något man lyckas med, någon sten man har lyft, eller någon vars handled man har toppat ut. Det irriterande är inte frågan hur man gör, utan det mer ifrågasättande varför man gör det. Hur man gör tycker vi alla om att förklara.
Det som är irriterande, och somliga stunder faktiskt förolämpande, är antydan om att det man väljer att lägga sin tid och sitt engagemang på är konstigt och obegripligt. Det hade varit en helt berättigad fråga om resten av världen enbart styrdes av rationella val med nyttoperspektiv för ögonen hela tiden, och att det var bara vi i mindre sporter och subkulturer som gör konstiga val. Men så är det inte.
Jag har slutat försöka ursäkta eller förklara varför jag gör något för folk som har den där stundtals nedlåtande tonen, och istället vänt tillbaka frågan. Varför gör du det du gör? Varför göra något alls? Inte för att jag förväntar mig något vettigt svar i högre grad än vad jag själv ger, utan för att jag vill visa på att beteendet är allmänmänskligt, och inte begränsat till det idrottens medelsvensson inte förstår sig på.
Vi vill roa oss, vi vill lyckas med sådant vi företar oss, vi vill vinna, vi vill bli bättre. Det vill alla på något sätt eller annat. Att ställa frågan varför man bryter arm men inte varför 22 personer springer runt på ett gärde efter en läderkula är att göra sig mer än lovligt dum. Båda är ur strikt nyttoperspektiv lika meningslöst.
Självfallet finns det saker vi gör av andra skäl. Arbete, försörjning, skydd, fortplantning, eller för all del på grund av tro på något större än oss själva som vi svarar inför. Men det är ytterst sällan det någon tror när de ställer frågan. Den gäller allt det där andra vi gör.
Tittar man på naturfilmer så får man ofta höra på hur förbryllade filmare och berättarröster spekulerar i varför delfiner hoppar, apor svingar sig eller fåglar retas med katter. Ofta kommer spekulationer om att det är förberedande för jakt, eller att de lär sig samspel med flocken eller något annat skitnödigt, och sådana bieffekter finns naturligtvis av det mesta som levande varelser företar sig. Men det är knappast medvetna val, och att anlägga ett nyttoperspektiv på allting man filmar på Serengetis savanner är lika korkat som frågan varför man bryter arm eller lyfter sten. Varför skulle resten av skapelsen vara helt nyttodriven när inte mänskligheten är det?
Det är inte nyttoperspektivet som är drivande. Det är samma sak för stenlyftare, armbrytare, fotbollsspelare och till och med för mellanchefer som spelar padel som det var för griseknoen. De tycker helt enkelt att det är roligt. Och oavsett vad Emils pappa sa så ska även grisar ha roligt.
