De allra flesta av oss har en tendens att hamna i det ena eller andra diket i nästan alla frågor. Den enda gången när vi befinner oss någorlunda mitt på vägen är när vi håller på att flytta oss från den ena extrema ståndpunkten till den andra. Det jag primärt tänker på i träningssammanhang är inte uppdelningen mellan konditions- och styrketräning eftersom jag numera tycker att jag är föredömligt allsidig där, utan mer i frågan om motivbilden. Varför man tränar helt enkelt.
De två olika dikena menar jag är å ena sidan träning för utvecklings skull. För att bli bättre eller starkare, inför en tävling eller liknande. I sin extrema form kan det här bli väldigt programstyrt och bundet, ingenting får göras som inte syftar till målet. Allt man har ska investeras i den möjliga utvecklingen. Det låter ju väldigt seriöst, och man vill ju gärna vara en sådan som gör allt rätt, men frågan är konstruktivt det egentligen är. Folk som alltid gör allt rätt är ju dessutom tröstlöst enerverande att umgås med. Det andra extrema är att träna för stunden, för att det är roligt just nu, och om det ger något framåt eller inte vägs inte in, det måste helt enkelt vara roligt. Det är den här hållningen som leder till att mellanchefer spelar padel istället för att träna, och där vill man ju inte heller hamna. Eftersom jag själv håller på med ett mycket detaljerat bänkpressprogram för att bli bättre så har jag på styrkesidan de senaste månaderna haft en svår dragning åt enbart investering. Inget lyfts som inte syftar framåt.
När det gäller min konditionsträning har det tippat åt andra hållet, min klocka skriker om att vila och lägga in cykler, medan jag är förtjust i rutinen att springa det jag orkar dagligen. Sanningen å säga skulle jag må bra av att på båda fronterna blanda upp lite. Det finns ett bibliskt uttryck där vi som tror på Gud säger ”Han ger oss säd att så och bröd att äta”. Det intressanta är att de båda är princip samma substans, men olika processade för olika syften. Det går inte att äta upp allt man har, för då har man inget att så inför framtiden. Det går heller inte att så allt man har, för då svälter man ihjäl innan det har hunnit bli något. Jag tror det här kan vara ett rätt rimligt sätt att förhålla sig till sin träning också. Gör en del för framtiden, och en del för dagen. Så en del, ät en del. Missar man något av det så blir man antingen stark och olycklig, eller klen och lycklig, och man vill ju ingetdera. Man vill vara stark och lycklig.
