När jag växte upp inom frikyrkan så innehöll samlingarna och mötena ofta två olika slags talande. Ja, utöver det som i sekulära sammanhang kallas konferencier, i religiös kontext kallas det mötesledare. De två varianterna jag tänker på är det som å ena sidan kallas vittnesbörd, jag återkommer med en förklaring, och å andra sidan det tänkta huvudnumret, predikan.
De skiljer sig så åt att ett vittnesbörd är tänkt att vara ett återgivande av något man själv upplevt eller varit med om, och som man har anledning att tro skulle kunna vara uppbyggligt, eller åtminstone uppmuntrande för andra att höra om.
En predikan är något mer pretentiös, den avser att utifrån grundkunskap, i det frikyrkliga sammanhanget Bibeln, uttolka och tillämpa någon form av ledning i livet för åhörarna.
Väldigt ofta så vimsade de som skulle vittna iväg, och delade inte alls något de varit med om, utan började istället uppfyllda av iver och sina egna visioner hålla någon form a mini-predikan. Alltså en utläggning om hur grunddokumentets kunskap bör tillämpas i åhörarnas liv. I sig inte nödvändigtvis fel, om det hade varit det de hade varit ombedd att göra.
Skillnaden är alltså denna: Ett vittnesbörd är ett berättat exempel på någonting bra, som åhörarna själv har att passa in och tillämpa i sin tillvaro. En predikan föreslår en tillämpning utifrån en generell kunskap grundad i något annat än talarens egen erfarenhet.
Vart vill jag då komma med den här utläggningen om frikyrklig liturgi i ett träningssammanhang? Jag tycker att det finns en oerhört tydlig parallell. Det är inte alls ovanligt att när man ber någon berätta om sin träning, så börjar de istället föreläsa om hur du borde träna. Ska jag vara lite mer direkt så kan jag nog påstå att tendensen att övergå i föreläsande istället för berättande står i direkt proportion till den egna bristen på erfarenhet. Ju mindre erfarenhet man har att dela med sig av ur sin egen träning, desto större risk är det att man Börjar dra långa haranger om vad frågeställaren borde göra.
I andra änden på skalan så har vi några av mina extremt erfarna vänner som aldrig säger något om träning utan att inleda med ”Jag brukar göra så här”. De vet just på grund av den långa erfarenheten att ingenting är plug&play i träningsvärlden. Det de har gjort kanske inte är tillämpbart för andra av en mängd olika orsaker. Däremot så vet de vad de har gjort och hur det har fungerat för dem, och berättar gärna om det som svar på en ärlig fråga.
Är det då alltid fel att föreläsa eller predika? Absolut inte, förutsatt att du har grundkunskap och insikt om hur den tillämpas generellt, eller möjligen också specifikt, om du känner den som frågar lite närmre. Med det följer ett ansvar, som man inte lättvindigt ska ta på sig. Ska man säga åt någon hur de ska göra så ska man vara säker på att det funkar.
Något sådant ansvar tar man inte på sig om man istället bara berättar om sina egna erfarenheter. Då får åhöraren själv välja om det är tillämpbart för dem eller inte.
I de allra flesta fall så klarar de det alldeles utmärkt.
