Utan att direkt ha gjort någon undersökning på frågan så har jag en känsla av att det ha gått lite inflation i ordet stolthet. Det tycks som att det allt mer används som ett allmänt positivt uttryck om någon, utan någon egentlig förklaring varför just den som säger det skulle vara stolt. Orsaken att jag vill bena lite grann i det hela är inte mitt lingvistiska intresse, utan att jag tror att det lurar något mindre oskyldigt i vassen. Om man bara vill säga att något är bra gjort så kan man säga det, eller att man är imponerad eller något liknande. Om man däremot säger att man är stolt över någon så är det utöver beröm också ett illa dolt anspråk på att man har med det hela att göra.
Det kan man ha på två sätt. Antingen att man är stolt över något man har gett, eller också över något man ha fått. Enklast att exemplifiera med är generationsled. När jag säger att jag är stolt över mina barn så är det en oomkullrunkelig sanning som grundar sig att jag i någon mån har varit med och format dem, både genom arv och miljö. En del av deras icke obetydliga framgångar reflekterar således på mig, och jag blir stolt.
När det gäller mina föräldrar så är jag lika stolt, men då inte beroende på vad jag gett, utan vad jag fått. Att jag har blivit formad av så fantastiska människor gör mig stolt, därför att jag därmed tillhör samma framgång, och kan hävda att litet av dem finns i mig.
Syskon blir ett mellanting, jag är stolt över att vara bror till mina systrar, eftersom det som format dem också format mig, och därför är det rimligt att anta att en del av goda jag ser i dem också finns mig.
Allt detta handlar om hur andras framgång och goda egenskaper reflekterar på mig, det är det som är stolthet. Jag tillgodoräknar mig alltså en del av det goda jag tycker att jag associeras med. Detta är ju gott och väl om jag verkligen på något sätt hör ihop med det. Är det min tränare så är det ju obestridligen så, eller om någon jag tränat som det går bra för så blir jag stolt. Liksom en klubbkamrat som är formad i samma miljö och anda.
Om jag däremot inte egentligen inte alls har något gemensamt med den jag vill berömma så är det lätt hänt att publika stolthetsbetygelser bara blir ett sätt att försöka stjäla lite rampljus.
Det går alldeles utmärkt att berömma någon som man inte alls har med att göra, det ska man. Man ska vara generös med beröm till dem som gör bra saker, men i vårt narcissiska samhälle är händer det att vi bara tar tillfället i akt och försöker stjäla lite kredd. Det är ju i slutänden det stolthet är. Glädje och lycka över att ha bidragit till något bra.
Var gärna stolt över dem du bidragit till att hjälpa, de andra räcker det att vara imponerad av. De förtjänar att stå i rampljuset utan att du och jag försöker armbåga oss in.
