Även om det snart är 30 år sedan apartheid föll och de första demokratiska valen hölls så har det präglat hela mitt liv att ha upplevt det bisarra och hemska systemet under min uppväxt. Inte så att jag var lidande, jag föddes till och med i Sydafrika av mycket reella medicinska skäl, trots att mina föräldrar egentligen bodde i Botswana då. Botswana var redan då en oberoende demokrati, men för den som var vit var vården i Sydafrika lysande. Jag hade förmodligen heller inte överlevt annars. Med andra ord så är det inte speciellt långsökt att säga att jag lever för att mina föräldrar var vita. De gånger under uppväxten i tonåren jag besökte Sydafrika innan apartheid fallit stortrivdes jag. Hemma i Botswana umgicks jag i princip bara med vänner av annan färg än jag själv, och jag reflekterade inte över skillnaden. Så är det nämligen att vara priviligerad, det är lätt att glömma dem som inte är välkomna. Bara man inte tänker på sina färgade vänner så är det inget konstigt med restaurangerna, bussarna, köpcentren eller stränderna.
Jag tycker inte om att det funnits tillfällen i mitt liv när jag glömt dem som inte fick vara med, och som vuxen försöker jag undvika att det händer igen. Kanske är det därför jag reagerar så starkt när det händer i sammanhang jag finns. Inom den internationella armbrytningen är det lätt att snegla tillbaka på tiden innan Sverige och ett antal länder protesterade mot att vissa armbrytare inte fick vara med, och istället startade om med en organisation där alla är välkomna. För de som fick vara med så var det oftast fantastiskt, precis som på restaurangerna i Sydafrika. Om man bara lyckas att förtränga att vänner man annars umgås med inte är välkomna så går det bra. Miljön, kvaliteten, skratten, atmosfären, allt är underbart. Om man inte tänker på Kgatla, Tebogo, Silas, Dichauto eller någon av de andra som inte var välkomna. Ja. nu är ju inte det där namn inom armbrytningen, utan mina tonårsvänner. Men för mig är det samma sak, och jag vill inte äta på restauranger där inte alla blir serverade, eller tillhöra en armbrytarorganisation där inte alla är välkomna.
Hur tillfredsställande det än är att hålla den här linjen, så är det inte problemfritt. Sydafrika brottas idag med enorma problem, många naturligtvis med sina rötter i historien, men lika mycket för att man fortfarande reagerar och agerar mot det som borde vara dött och begravet. Utmaningen för oss i det omstartade internationella förbundet, är att varken lockas tillbaka till en miljö där alla inte är välkomna, men heller inte fortsätta att slåss mot historien som borde begravas. Sydafrika är fortfarande ett av världens mest fantastiska och vackra länder, och armbrytning är en av världens bästa sporter. Det vore synd historien, eller motreaktionen mot historien fick förstöra det.
