Vi är många som tycker om att beskriva vår utveckling i såväl träningshänseende som livet i stort i så positiva ordalag som möjligt. Man berättar om ändringar och justeringar man har gjort som fick bra utslag, eller om kontinuitet som man tycker har gett resultat. Påtagligt ofta låter det som om man alltid har fattat beslut i rätt riktning. Man bestämde sig för att ändra något, och det blev rätt, eller så bestämde man sig för att fortsätta att envisas med något, och det var rätt.
Alla beslut man berättar om har alltid varit rätt, tycks det som. De gånger det berättas om något dåligt så verkar det alltid vara sådant som man inte kunnat påverka, skador, omvärld, yttre faktorer och så vidare. Sådant som i vilket fall inte kunde påstås vara vårt eget fel. Allt bra är sådant vi har bestämt, och allt dåligt var bortom vår kontroll. Det är ytterst sällan någon erkänner att de fattade ett beslut som var helt fel och ledde åt skogen.
I själva verket är nog fördelningen rätt lika mellan positivt och negativt. En del beslut vi fattat har varit käpprätt fel, och en del som har blivit bra är sådant som vi inte kunde kontrollera. I mitt yrkesliv har det alltid ingått en rätt rejäl mängd konferenssittande, där den ena organisationen efter den andra har dragit fina presentationer om sina lyckade projekt. Best case studies, som det heter på inlånat managmentspråk. De är nästan undantagslöst tråkiga, eftersom de oftast bara berättar om det som gått bra.
Jag har gjort det till en vana att ställa den tråkiga frågan ”Vad har ni inte lyckats med? Vad har du inga powerpointbilder på?” Det ska erkännas att det naturligtvis finns en gnutta skadeglädje i att spräcka den perfekta fasaden, men i huvudsak ställer jag frågan eftersom det finns minst lika mycket att lära där. Ska jag dra lärdom av någon annans erfarenhet så måste jag få veta vad de provat som inte funkar. Att veta vad man ska undvika är minst lika viktigt som att veta vad man ska prova.
När man ställer frågan så tappar folk oftast farten lite, men faktiskt brukar det sedan komma en befriande ärlighet, och väldigt ofta är det inte något de behöver fundera på, utan vet tvärsäkert att de inte har löst. De som på en direkt fråga utan omsvep berättar vad de kämpar med ökar massor i trovärdighet. Talar de sanning om det negativa så kan man anta att de även talar sanning om det positiva som de nyss dragit. Om de däremot inte vill erkänna att något är svårt, eller att de har misslyckats med något, så brukar jag kasta åhörarkopian när jag lämnar lokalen, för troligen har de då ljugit även där, medvetet eller omedvetet.
Självfallet gäller det även träning. Den som aldrig berättar om att de gjort fel, fastnat, felbedömt eller kastat bort tid på fel saker finns det inget att lära av. Visst kan en del av det de säger vara sant, men det hjälper inte. Om någon ljuger ibland så kan man aldrig veta när de ljuger eller inte.
