Begreppet eldsjäl är numera så vedertaget att det till och med finns egna galor runt ämnet. Påtagligt ofta så används uttrycket i föreningssammahang, inte minst inom idrott, men också andra föreningar. Det är lite märkligt, eftersom många föreningar också kämpar med medlemskap och engagemang. Det tycks som om allt färre vill engagera sig, samtidigt som de som gör det hyllas. När man funderar på hur det kan vara så så får man gräva lite grann i definitionen av eldsjäl. Ett stort engagemang utan någon vidare ersättning räcker inte som definition, för då skulle en hel del förhoppningsfulla influencers och start-upföretagare räknas som eldsjälar, vilket de inte tycks göra. Att man gör mycket utan att få betalt räcker alltså inte.
En springande faktor tycks vara dels att man gör något för andra, men inte det heller räcker för att fullt ut beskriva eldsjälarna. Det finns ganska många som gör saker för andra så länge det är på de egna villkoren. Man är hjälpsam om man får bestämma, helt enkelt. De riktiga eldsjälarna tycks alltså vara de som gör mycket utan att få betalt, gör det för andra och dessutom ställer upp på att göra det andra gemensamt har bestämt. Det är därför de i huvudsak återfinns i föreningslivet, och också därför de tycks vara ett utdöende släkte. Vi engagerar oss alla gärna, när vi får göra det på våra egna villkor.
De som ställer upp på andras villkor tycks tillhöra en annan generation. Jag tror kanske inte att vi är mer egoistiska nu, däremot är vi nog mer egocentriska. I vårt ultraindivuella samhälle så ställer vi gärna upp, är gärna generösa, hjälper gärna andra, men utifrån vårt eget perspektiv och våra villkor. Kanske är det därför så många föreningar har svårt att få till engagemang från sina medlemmar. I en förening bestämmer man saker tillsammans, och så hjälps man åt med genomförandet. Att ha med någon i en förening som insisterar på att bara göra saker de får bestämma över är odrägligt, och ohållbart. De vill egentligen inte vara med i en förening, de vill ha ett företag men dela risken med dem de bestämmer över. Sådana hålls det dock inga galor för, eftersom de inte är speciellt ovanliga.
Sådana som jobbar med att genomföra något som inte var deras egen idé, men ändå villkorslöst ställer upp. Som inte vill framhålla sin egen roll på sociala medier för att lyfta fram något. Som inte först framhåller att det är de som ger, innan de talar om den som får. Det är det jag kallar för eldsjälsparadoxen. Det är nämligen två egenskaper som sällan finns i en person. Drivet och ihärdigheten hos en entreprenör, och osjälviskheten inte bara när det gäller värde och arbetstid, utan också erkännande och bestämmanderätt. Det är det som är eldsjälspradoxen, och det är därför det hålls galor för dem. De är rätt ovanliga, och de flesta av oss stupar på en av egenskaperna, om inte båda.
