Jag brukar ofta erkänna att jag är lättrörd, för att inte säga gråtmild. Jag varken skäms eller är stolt över det, det är helt enkelt så det är, och det är inte mycket att göra åt. Dölja det går inte. Däremot går det att försöka förstå vad som triggar reflexen hos mig. Jag påmindes om det i morse när “you’ll never walk alone” dök upp i spellistan på löpturen till kontoret. Jag skiter fullständigt i fotboll, och vet inte varför halva Sverige är Liverpoolanhängare. Inte heller är jag speciellt rörd över låtens titel och tanken där. Det är bara vanlig flocktillhörighet, som finns överallt och inte bara bland svenska wannabehuliganer.
Nej, det är den inledande strofen. ”When you walk through a storm, hold your head up high, and don’t be afraid of the dark”. Det är samma känsla som dyker upp när Emil baxar ut den blodförgiftade Alfred på släden i snöstormen med orden ”Det kanske inte går att ta sig till Mariannelund, men du ska i alla fall inte bara ligga här och dö.” Naturligtvis finns det massor med paralleller i Bibeln. Det är ju där jag har grunden till min livssyn, och som är mitt huvudsakliga verktyg för att förstå mig själv och världen.
Daniel som kastas i lejongropen, hans tre vänner som kastas i den brinnande ugnen, Hos just dem finns också det ytterligare förtydligandet att deras ställningstagande inte bara beror på ett hopp om ett lyckligt slut. De säger nämligen ”Vi är övertygande om att vår Gud förmår att rädda oss ur din hand o konung, men skulle han inte göra det så vill vi ändå inte inte falla ner inför dig”. Och så har vi David framför Goliat, även om han tvärtom var säker på att det skulle gå bra. Det var också den sistnämnde som bäst klädde det i ord i den 23:e psalmen. Han var ju både krigare och poet. Det är inte inledningen ”Herren är min herde” jag menar, utan: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont”.
Varför skriver jag det här nu? För att det är jul, och jag har påmints om att det för många är lika mycket tragedi som glädje. Kanske på grund av pandemin som vägrar släppa sitt grepp, kanske på grund av en dysfunktionell familj, jag vet inte. Det jag vet är att inget träffar mig så rakt i hjärtat som de som orkar stå upp, orkar ut i snöstormen, orkar vidare i dödsskuggans dal. Som fortsätter för att det är det de måste göra, vare sig de är övertygade om att det kommer att gå bra, eller om de känner att de håller på att förlora. Kanske vet de inte hur det kommer att gå, bara att de inte kan ge upp. Trots alla stormar hoppas jag på, och önskar dig en god jul. Hold your head up high.
