Förra helgen var en av de under hösten som jag ägnade helt och hållet åt jakt, det har tack och lov blivit några sådana under hösten. På lördagen var jag medbjuden på en makalös dovhjortsjakt i skogarna på gränsen mellan Åtvidaberg och Kinds kommuner, och ni som har koll förstår då kvaliteten. Dessutom med mycket duktiga hundar, så trots att jag inte hade vilt i mitt pass var det en underbar dag. På söndagen skulle vi jaga på det egna lagets mark, och på grund av att snön frusit till skare fick det bli utan hundar. Varken hundar eller vilt ska utsättas för stress på det underlaget, så vi fick glatt stolpa omkring själva i snön. Det frasiga underlaget påbjöd också extra försiktighet när vi skulle ta oss ut på pass, så långa omvägar i djup skarsnö på led var det som gällde.
Utöver motionen det gav så kom också helgens behållning i insikt från just det momentet. Först ut gick nämligen Jonsson, som dels är en duktig jaktledare, och dels skulle stå längst bort själv. Underlaget gjorde att man gärna försökte sätta fötterna i det upptrampade spåret, huvudsakligen av lathet, men med ursäkten att det frasar mindre. Mellan mig och Jonsson gick Larmtorget, uppkallad efter sin vackra Kalmardialekt. Jag hade ganska roligt åt honom, tills jag insåg att jag betedde mig likadant själv. Jonsson har nämligen rätt långa ben, och en väl inövad vana av att gå i skog, mark och snö. Försöker man då som jag och Larmtorget gå i samma fotspår så blir det väldigt underhållande, med en kombination av för långa steg och små skutt för att försöka hamna i Jonssons fotspår. I slutänden inte alls effektivt, och det gick på det sättet åt mer kraft och energi än om vi bara trampat på i vår egen steglängd.
Det blev en ganska tillämpbar metafor för rätt mycket vi håller på med i livet, inte minst i träningsvärlden. Det är helt naturligt att vilja ta rygg på någon som gått före åt samma håll, och det ska man. Däremot så ska man vara försiktig med att försöka sätta ner fötterna i exakt samma fotspår, därför att det är mycket som påverkar var de är. Den du följer kanske har längre eller kortare ben än du, eller helt enkelt har övat längre på att ta sig framåt under de förutsättningarna. Jag törs påstå att jag numera har bättre kondition än Jonsson, men det hjälper inte. Jag kan ändå inte gå i hans fotspår över ett gärde med skarsnö. Han tar längre steg, och en del av den tid jag lägger på att springa på asfalt lägger han på att ta sig fram i terräng.
Någonstans halvvägs över gärdet när Larmtorget vikt av till sitt pass gav jag upp och började sätta ner fötterna efter min egen steglängd. Fortfarande i samma riktning, men på ett sätt som passade mina förutsättningar bättre. Varje steg blev lite tyngre, men totalt sätt blev det lite bättre. Jag har helt enkelt inte Jonssons ben, men kunde följa honom ändå i den riktning vi skulle, på det sätt som passade mig.
