Trots att jag hållit på med mitt rännande i snart två år, så är det bara en handfull gånger som jag faktiskt har sprungit på en riktig löparbana. Som de flesta som springer vet så får man till betydligt bättre resultat där, och mitt bästa resultat på ett så kallat Coopertest gjorde jag i somras på bana. På nyårsafton var jag inne i Västervik tillsammans med min mor, och medan hon hade annat att göra så återvände jag till löparbanan från i somras. Givet att mitt bänkpressande på gymmet gått framåt med 2-3 kilo muskler tillagda som bieffekt så springer jag inte riktigt så snabbt som i somras, men med banan tillgänglig så fick jag till fem för mig hyfsat snabba kilometer, på en tid som jag inte tror jag just nu kan upprepa i min vanliga stadslöpning. Icke desto mindre är det en alldeles korrekt tid, det finns inget osant i det. Inte nedförsbacke, inte medvind, inte avrundad tidtagning. Obestridligen så har jag själv förra veckan sprungit fem kilometer på den tiden, och kan förmodligen göra det den här veckan igen givet samma förutsättningar. Men inte utan dem. Mitt senaste försök på fem snabba km någon vecka tidigare i Stockholms stadsmiljö slutade på ca 10 sekunder långsammare per km, och det var ändå den sträcka jag vet går enklast där.
Det slog mig när jag tänkte på det här att det ändå är en väldigt bra modell för mig att förstå mina privilegier i livet. Vi vita medelålders heterosexuella män har som regel lite svårt att acceptera tanken att vi är priviligierade. För precis som det är med banlöpningen så tycker vi ju oss springa själva, vi blir trötta, vi blir andfådda, vi kämpar för att ta oss framåt. Vi har minsann fått kämpa för att ta oss dit vi är! Det är ju sant, i de allra flesta fall så har vi faktiskt sprungit själva. Men vi har sprungit på bana. Optimala förutsättningar, ingenting i vägen, bra svikt i underlaget, tydligt utmarkerad bana. Vi har bara kunnat fokusera på vår egen prestation, utan att något stört. Motsatsen är när samma insats ska räcka till att hantera varierande underlag, stundtals halka, stundtals motlut, parerande av andra på vägen, trafikljus, val mellan alternativa vägar för att undvika hinder och vad mer som dyker upp under stadslöpningen till vardags. Maximal insats under de förutsättningarna kommer inte att ta dig lika långt som det hade gjort på löparbana.
Jag menar inte att man ska avstå löparbana när man har den, och det är heller knappast möjligt. Spring efter de gynnsamma förutsättningar du har, men förvalta dem. Du ska kunna åstadkomma mer som privilegierad, gör då det. Ser du andra som inte lever sitt liv på löparbana men som ändå håller samma tempo som du, så respektera dem. De har troligen högre potential än vad du har, men har inte fått tillgång till löparbanan för att optimera den. Det går inte att överföra privilegium till andra, men det går att respektera andra för att de vrider ur sig allt de kan på ojämnt underlag och i motlut.
