I morgon fyller jag 50 år, och skäms inte det minsta för att jag tycker om och förväntar mig uppmärksamhet från släkt och vänner. Jag tycker om att stå i centrum till vardags också, och med en så uppenbar orsak som en 50-årsdag så tycker jag att man kan dra ut alla spärrar. Att festen är framskjuten till sommaren av praktiska skäl är inget jag låter hindra mig. Jag har till och med satt in en annons i den tidning som också är min arbetsplats med rubriken ”All uppvaktning på min födelsedag ombedes vänligt men bestämt”. Utöver det har jag bjudit till tre olika event på Facebook i morgon. En födelsedagsjogg som väl ska erkännas ser ut att bli den glesaste i deltagarantal, ett födelsdagsinstagramgymskryt på Sweden Barbell Club där ett antal vänner kommer att gratulera mig med så imponerande lyft de kan, och en födelsdagscigarr på Cigarrummet med vänner som uppskattar det. Allt helt ogenerat påhittat av mig själv.
För att mota Jante i grind ska jag besvara ett par tänkta surmulna invändningar. Är min födelsedag märkvärdigare än andras? För mig själv absolut, men objektivt inte alls. Jag förutsätter att alla hittar på det de vill runt sina högtidsdagar, och hoppas att alla njuter lika skamlöst som jag själv gör. Det är nämligen varje människas rätt att fira sitt liv och sina milstolpar. Jag har varit med om mycket fantastiskt på mina 50 år, men också mycket som jag aldrig trodde att jag skulle hämta mig ifrån. Det finns människor som inte längre finns i mitt liv som jag sörjer, och andra som finns där som jag firar. Det finns riktiga höjdpunkter och mörka dalgångar. En del firar jag att jag har fått vara med om, och en del att jag trots allt har tagit mig igenom.
Så här tror jag att det är för alla människor, och jag vill slå slag för att alla liksom jag använder sin rätt att fira sitt liv precis som de vill. Det finns en berättelse i Bibeln om en återfunnen son som blir mycket firad av sin familj, så pass att hans bror blir grinig för att han inte tycker att han firas på motsvarande sätt. Hans far säger då det självklara, nämligen att allt är ditt också, och du får och kan fira när och hur du vill. Skulle nu någon tycka att jag överdriver mig själv i samband med högtidsdagen så är min glada hälsning: Gör det du också, om och när du vill, det är din rätt.
Min farfar blev 99 år, och skulle det gå i släkten så är jag halvvägs nu. Med tanke på allt som har varit tungt under perioder, och att jag nu får dela livet med mitt livs kärlek, att jag har fantastiska barn och ett exceptionellt begåvat barnbarn, underbara vänner över hela världen, och har hyfsad ordning på livet, hälsa och fysik så tycker jag att det går bra. I morgon firar jag att jag leder i halvtid.
