Jag såg för något år sedan en dokumentär om naturen, växtligheten och djuren runt Tjernobyl som var fascinerande. En av de mest skrämmande händelserna i den moderna historien där något fullständigt ofattbart bröt sig ur människans kontroll och spred död och förödelse ikring sig. Det visste vi, men det fascinerande var de tecken på liv som höll på att återkomma. Inte snabbt, och absolut inte som om inget hade hänt, men mer än någon vågat hoppas. Vargar, och om jag inte minns fel till och med vildhästar utöver alla mindre livsformer har börjat dyka upp igen.
Jag kom att tänka på det när jag ser vad som snabbt håller på att hända när pandemirestriktionerna lyfts. På lördag är det armbrytarfest när Golden Arm arrangeras igen, faktiskt bara med ett års uppehåll, eftersom det var det sista som hände innan pandemin, och nu är det första som händer efter restriktionerna. Det är det första som dyker upp i min speakerkalender som nu plötsligt har börjat bokas igen, med ett par kval till Sveriges Starkaste Man, SM i armbrytning, Elmia Performance och Custom Show vid påsk, och något mer. Än så länge långt ifrån hur 2019 och tidigare såg ut, men hoppingivande.
Det underbara med livet är att från totalt mörker så gör även lite ljus en enorm skillnad, och jag tror att det är den känslan jag försöker beskriva, både i det jag såg i naturfilmen från Tjernobyl och det jag upplever nu. Är allt plötsligt bra igen? Nej, det är det inte, och det kommer att ta lång, lång tid, om ens någonsin, innan det som hänt är helt undanträngt och glömt. Men känslan av det första ljuset, det första hoppet, det första tecknet på liv är obeskrivligt underbar. Det som känts dött vaknar till liv.
Det är klart att det här kan upplevas på mindre skala än kärnkraftsolyckor och globala pandemier, men jag tror att det samma känsla ändå. En skada som man trodde skulle förstöra ens möjligheter att träna eller tävla som man vill börjar ge med sig, och man kan plötsligt göra den där rörelsen utan att det gör ont.
Visst finns det risker med huvudstupa kasta sig in i aktiviteter som om allt var som innan, dt ska man inte glömma. Om något varit så illa att det för en tid släckt allt hopp så är det ingen liten sak, och det försvinner inte över natt. Man ska nog inte starta nya jordbruk i Tjernobyl än, åka kollektivt när man är snorig och hostar bör man låta bli med än på ett tag, och man ska kanske inte maxa i den där övningen som verkar gå att göra igen. Inget av det behövs heller för att vara glad. Det räcker utmärkt med att konstatera att det vi inte vågat hoppas på nu håller på att hända igen, även om det är trevande och försiktigt. Det är helt enkelt tillåtet att vara glad över att det blir bättre även om det är långt kvar.
