Det är svårt att tycka att bänkpress egentligen är viktigt när Ryssland precis har invaderat Ukraina, ett land där jag har mycket vänner, primärt inom armbrytningen. Precis som det är svårt att tycka att det är svårt att tillmäta löpningen och syreupptagningsförmågans utveckling någon egentlig vikt när nära och kära på olika sätt har det svårt på riktigt. En missad löprunda väger lätt mot att någon ligger på sjukhus. Det här är helt naturliga och självklara känslomässiga reaktioner, men får de härja fritt leder de inte till någon förbättring, utan snarare en nedåtgående spiral som kan urarta i mental ohälsa utan att vare sig Ukraina eller någon på sjukhus blivit hjälpt.
Det är en helt annan sak om jag faktiskt väljer bort att hjälpa någon till förmån för mina egna nöjen och tidsfördriv, men det är sällan det som är fallet. Det finns väldigt lite jag kan göra för Ukraina just nu, hur gärna jag än vill, och de blir definitivt inte hjälpta av att jag låter bli att bänka eller något annat, och i stället sätter mig ner i modlöshet och apati. Inte ens på ett personligt plan när någon närstående är sjuk, får vård, mår dåligt eller vad som nu kan vara fallet så hjälper passivitet från mig. Kan jag finnas där så gör jag det, kan jag hjälpa så gör jag det. Men om man inte får vara på sjukhus, om man inte kan göra mer just nu så blir inte någons situation bättre av att jag gör ingenting. Det kan kännas väldigt banalt att gå till gymmet när ens vänners hemstad beskjuts och bombas. Finns det något alls, den allra minsta möjlighet, att något jag gör skulle underlätta eller hjälpa situationen så kommer jag att göra det. Men om det inte finns det, om jag inte hittar något jag kan göra, så är gymmet bättre än soffan och dumstirrande på
nyhetsuppdateringar.
Vi håller som bäst på att planera för vad vi hoppas ska bli ett fantastiskt SM i armbrytning på SM-veckan i Piteå. Men det är också banalt, även om det är SVT-sändningar, rekorddeltagande, och ett genombrott för sporten. Om det på något sätt hade hjälpt våra armbrytarvänner i Ukraina att vi struntade i vårt SM nu så skulle jag förorda det utan att blinka. Ingen fritidsutövning eller idrott kan mätas på samma skala som artilleri, missiler och fallande bomber. Man skulle lite melodramatiskt säga att vi fortsätter med att utöva vår gemensamma sport för deras skull, men det är inte sant. Det hjälper inte dem att vi genomför SM, men det hjälper dem inte att vi låter bli heller.
Det är bra att veta vad som är viktigast här i livet, och inte tappa fokus på det. Det är så man upptäcker det man kan göra som spelar roll på riktigt. Det är också då man kan vara trygg med att man vet det, och i avvaktan på att kunna göra något åt detta allra viktigaste, så kan vi göra något som är mindre viktigt under tiden.
