Jag har ofta ondgjort mig över märkligheterna som uppstår i våra sporter när vi bildar så kallade team. Jag skiljer ganska ordentligt på team och förening, för även om båda utgår ifrån en slags gruppgemenskap så är det på helt olika grunder. I en fungerande förening så är man med på lika villkor, där har alla ett medinflytande och kan vara med och påverka det gemensamma. Självfallet finns det dysfunktionella föreningar där det inte alls fungerar som det ska, men det gemensamma inflytandet är åtminstone målbilden. Det vi i Sverige kallar team är något helt annat. På engelska betyder team helt enkelt lag, eller ännu mer ursprungligt arbetslag, men nu menar jag hur det har kommit att användas i våra subkulturer. Jag påmindes om det här den gångna helgen på den stora motorshowen i Jönköping, eftersom motorhobbyn om möjligt har dragit det ännu längre än gymsporterna.
De flesta utställare, showbilar eller tävlingsstall tycks ha exakt så många livsviktiga ”teammedlemmar” som de får passerkort till, även om det är lite oklart vad alla gör. Man skulle kunna tro att det bara handlar om att slippa betala entrén, men det är bara en del av sanningen. Hade det bara handlat om det så hade de inte alla burit teamtröjor, kepsar eller stått kvar och hängt runt den egna bilen vare sig det behövts eller inte. Min slutledning är att den viktigaste faktorn helt enkelt är tillhörighet och bekräftelse, som det ofta är för oss människor. Det är med andra ord helt naturligt, och inget negativt i sig. Däremot finns några faror som lurar i vassen.
För den som har en framgångsrik styrkekarriär, frän bil eller något annat som gör att det är det egna namnet som sätts ihop med ”Team” på tröjorna så är det naturligtvis båda praktiskt och tillfredställande att hålla sig med ett eget följe. Man får lite egobuffning och möjligen en del praktisk hjälp i utbyte mot att någon får tillhöra teamet och associera sig till det balla man har skapat. På kommunikationsspråk säger man ofta att vara en del av narrativet, alltså berättelsen. Det är bästa fall ett schysst byte, men det är viktigt att komma ihåg att det finns ett beroendeförhållande inbyggt. Den som får vara med i teamet hamnar i beroendeställning till den som delar ut tröjorna, och präglas av det. Om tröjutdelaren inte skulle tycka om mig riskerar jag att inte få tillhöra berättelsen längre.
Här formas många skeva självbilder, både i styrkesammanhang och bilshower. Om man bara lyssnar på folk som står i känslomässig beroendeställning, så kommer man inte att få höra om sina svagheter. Man hör om hur fantastisk man är, eftersom den som får vara med självklart vill tillhöra något fantastiskt och därför framhäver det fina. Om man som de flesta egocentriker har lite svårt med kritik så kommer teamet inte att påpeka svagheter, eftersom det viktigaste för dem är att få fortsätta vara med. Följden blir ett brutalt uppvaknande när domare, publik och andra inte säger samma sak som du hört från teamet.
Lösningen är inte att ta bort teamet, vänner eller folk som vill vara med. Tillhörighet är viktigt för oss alla, även de i maktposition. Lösningen är att komma ihåg att det finns en risk att de säger det de tror att du vill höra, och kanske varken har lust eller förmåga att framföra obekväma sanningar. Sådant får du fråga andra om, som inte har din teamtröja på sig.
