Min inställning till sociala medier kan tyckas aningens paradoxal, då jag både själv brukar dem av samma orsak som de allra flesta andra, nämligen bekräftelse, och dessutom häcklar oss som använder det för vårt stundtals banala beteende.
Häromdagen råkade jag av en händelse på den perfekta metaforen för sociala medier i en lite mer påtaglig form. En tjej iklädd mycket hippa spegelsolglasögon stod och väntade på bussen där jag gick förbi på väg tillbaka från lunch. Jag tyckte i yngre tonåren att spegelglajjor var otroligt coolt, huvudsakligen i två olika versioner. Dels helt runda med tydliga hippieinfluenser, dels pilotbrillor med spegelglas som jag idag inser snarare ser ut som något en massmördare alternativt en 70-talsporrstjärna skulle ha på sig, lite beroende på vilken mustasch den kombineras med.
Det den här tjejen hade på sig var tack och lov varken eller, utan ett modernare snitt, dock spegelglas. Alltså sögs min blick till dem, och jag insåg vad som hände. Det var inte nostalgi, eftersom det inte var en av mina föredragna varianter, inte heller så snygga att jag försökte kolla dem för det. Tjejen kanske var det, men eftersom hon hade glajjor över halva ansiktet så var det inte det jag reagerade på heller.
Den genanta sanningen är att jag inte försökte se henne, eller solglasögonen, utan mig själv.
Där kom också insikten om sociala medier som en bredsida. De allra flesta av oss är inte där för att se andra, eller något snyggt de gör, utan för att se hur vi själva reflekteras. Klickar vi på gilla så är det för att vi vill att vårt bifall ska noteras. Vi vill bli uppfattade. Ett inlägg där någon har taggat oss kollar vi innan allt annat. Vi vill veta hur reflektionen av oss ser ut i dennes ögon. Det är ju reflektionen vi försöker se, inte ögonen där bakom. Det är också därför likes, delningar och kommentarer är så viktiga för oss. Det reflekterar oss själva. Hade det handlat om dem som gett oss likes så hade vi sett mer om dem i deras inlägg än i våra egna.
Man kan naturligtvis tycka att jag generaliserar, och att det finns gott om människor som inte försöker spegla sig i andras solglasögon. Det kan finnas någon, för att travestera en god vän, men de är sällan så aktiva på sociala medier. Trösten i allt detta är att det inte är onaturligt. Alla vill vi bli älskade, respekterade, eller i värsta fall fruktade eller avskydda. Vi behöver andra människors reaktioner, för vi är inte oss själva nog. Det är bara det att sociala medier gett oss en inte enbart god genväg. Det kan vara behövligt att söka kontakten och bekräftelsen utanför dem ibland. Att få uppleva att någon tar av sig spegelglasögonen och ser mig, och låter mig se in i deras ögon, i stället för att bara ge mig ytterligare ett tillfälle att se mig själv.
