Det är knappast någon hemlighet att det finns väldigt olika element i mitt liv, och det är möjligen att jag tillhör en ytterlighet i det avseendet. Den senaste veckan har varit hyfsat extrem, då jag dels först varit i Polen på ett synnerligen välarrangerat EM i armbrytning, där den lilla svenska delegationen på 7 tävlande kom hem med 10 medaljer. Själv stod jag inte ens vid ett bord, utan bar kostym, pratade i mikrofon och satt i möten med ledare för olika nationsförbund. Direkt från morgonflyget från Gdansk till Skavsta till mitt ordinarie arbete, med försäljningssiffror och planering inför sommarens olika event i det sammanhanget.
Nästa inslag var tisdagskvällen då jag ledde ett samtal i en organisation som heter Sankt Lukas, där jag sitter i styrelsen. Med en dödsforskare, en före detta ärkebiskop, en psykolog och en lärare från Södertörn pratade vi om när ett samtal blir existentiellt? När börjar vi prata om tillvaron, vilka vi är och varför vi gör det vi gör? Hur ska vi prata om det? Den här miljön har väldigt lite med armbrytning att göra, men för mig är det mycket relevant att vara en del av.
På onsdagen var det möjligen armbrytarrelaterat, då jag tränade ihop med elever från armbrytargymnasiet i Storuman, men det var inte kostym, mikrofon eller sammanträde med någon ordförandegrupp, utan träningskläder och tunga saker att lyfta.
Cigarrer, motorsportsevenemang och jakt är andra miljöer som är helt orelaterade som jag också kontinuerligt lever i. Jag älskar helt enkelt många olika saker.
Även om jag kanske är extrem, så vill jag ändå påstå att själva företeelsen, att man finns i väldigt olika sammanhang, snarare är regel än undantag. Jag tror att det är nyttigt att inte bara hålla på med en enda sak i livet, av flera skäl. De jag känner som bara engagerar sig i en enda sak gör det oftast under begränsad tid, för med allt för hög koncentration så tröttnar man. Med en lägre koncentration som ger tid för fler saker så kan också fler saker utvecklas och växa under tiden. Dessutom så blir inte mer alltid bättre, ens för ett enskilt intresse. Det finns en gräns för hur många gånger i veckan det är konstruktivt att träna, och det är lättare att hitta den konstruktiva nivån om man gör något helt annat emellan.
Poängen med det här är inte att jag tycker att folk ska krysta fram fler intressen. Poängen är att jag tror att nästan alla redan har det, och det bästa för utvecklingen är att låta dem finnas kvar och utvecklas parallellt. Olika intressen behöver inte konkurrera, de kan komplettera. Din armbrytning blir inte sämre av att du läser konstvetenskap, och du blir inte klenare som strongman av att delta i ett existentiellt samtal. Vi är som människor rätt komplexa varelser, och jag tror att vi mår bra av att bejaka det. Låt olika delar av ditt liv ta plats, du kommer inte att bli sämre på något för det.
