Jag har en rätt intensiv period framför mig rent arbetsmässigt, och den här veckan har inlett en upptrappning med farande i bil, packande av montrar, bokning av seminarier, godkännande av material, telefonmöten från bilen, tre olika styrelsemöten på kvällarna i veckan och en del skrivande, säljande och kundvårdande. Jag skulle dessutom hionna till landet för att hämta bil som nu blev nödvändigt eftersom jag ska lämna kungliga huvudstaden längre än bara ett par dagar, och därför tog jag bussen dit. I sig en välkommen paus att bara sitta och åka med och kunna få en del gjort därifrån. Telefonsamtalet om den vilt läckande vattenpumpen i de tyska sommargrannarnas källare var därifrån inte precis välkommet. Jag ansvarar varken för tyskarna eller deras källare, även om den för länge sedan var min farmor och farfars, däremot så är jag delägare i pumpen, eftersom även mitt och mina föräldrars vatten kommer därifrån. Eller snarare, hotar att sluta komma därifrån nu. Pumpmodellen är tydligen från 19-bortnött, dokumentation om brunnsdjupet har säkert funnits, men icke längre, och den uppringda firman som kan lösa det hela säger att det är annan sort nu, som ska ner i hålet med elförsörjning och allt. De delas tydligen inte heller ut gratis.
På något sätt förbyttes ändå frustrationen över det uppkomna läget i en självklar prioriteringsordning. Rent, rinnande vatten är väldigt långt upp på listan över prioriterade behov. Det är med andra ord inget svårt beslut, inget annat fungerar, det går inte att leva på plats om det inte finns vatten. Pumpen är beställd, och kommer förhoppningsvis dit innan den gamla ger sig helt.
Den här självklarheten gjorde att vattenpumpen faktiskt inte utgjorde något problem längre. Jag har tidigare citerat det judiska talesättet att ett problem som kan lösas med pengar inte är ett problem, utan en kostnad. Det är en väldigt befriande insikt: Problem är när man inte vet hur något ska lösas och så var inte fallet här. Jag kommer inte att tycka om kostnaden, och kommer att göra vad jag kan för att hålla den nere, men det är en kostnad som ska tas, sen är det klart. Inga frågetecken, inget huvudbry, inget problem.
Gör man min klassiska radioövergång till träningsvärlden så är det här ett befriande sätt att förhålla sig till sin träning. Hur ska jag göra för att komma i form, bli starkare, löpa snabbare? Så länge du låtsas att du inte vet så är det ett problem och du kan sitta och våndas över din egen oduglighet. Lösningen är inte att klura mer, utan att ta kostnaden. Är du så pass intresserad att du läser Maxstyrka så vet du förmodligen redan vad kostnaden är, eller åtminstone vem du ska ringa för att kolla det. Att bara ta den kostnaden är faktiskt mycket mer befriande och avstressande än att stå och stirra på den läckande pumpen. Eller spegeln, vågen, den tomma chipspåsen. Det är inte så långt till att det kommer vatten i kranen igen från det att man beställer och betalar.
