Utan att väcka allt för stereotypa bilder av folk i olika delar av världen så kan man konstatera att det tycks finnas sådant man är olika bra på i olika delar av världen. Det finns ett gammalt skämt med ett väst-europacentriskt perspektiv. I himmelriket är poliserna britter, kockarna fransmän, mekanikerna tyskar, älskarna italienare, och allt organiseras av schweizarna. I helvetet är kockarna britter, mekanikerna fransmän, älskarna schweizare, poliserna tyskar, och allt organiseras av italienarna. Att beskriva världens ytterligheter med 5 olika västeuropeiska länders särdrag är så skamlöst navelskådande ur ett kolonialt europeiskt perspektiv att man skäms, även om det har sina poänger.
Det finns dock en hel del mer att lära från resten av världen, som går långt utanför Europas ytterligheter. Om man undantar det där med älskarna som jag har begränsad erfarenhet av så tror jag att det finns asiatiska länder som slår västeuropéerna på fingrarna både med att vara sämst och bäst i samtliga discipliner. Troligen är det samma sak i Sydamerika och Afrika, Nordamerika ska vi kanske dra en barmhärtighetens slöja över, de är i ärlighetens namn mer ett hopkok av resten av världen.
Det som däremot i princip hela världen gör bättre än i alla fall Nordeuropa är att koppla av. Inte på något ansvarslöst sätt, utan på ett sätt som gör tillvaron hållbar. Det finns otaliga anekdoter om biståndsarbetare och missionärers möten med folk de ska hjälpa, och deras fruktlösa försök att överföra nordeuropeisk stress och effektivitet på dem. Båda parterna berättar anekdoterna, och båda finner det motsatta förhållningssättet orimligt lustigt.
Där jag växte upp i södra Afrika finns ett uttryck som används för något som med svenska ögon ser ut som total passivitet. Trots massor att göra kan någon sitta ner tillsynes lugn, och som svar på vad de håller på med svara: Jag väntar på själen. Det är helt lysande, och självklart där. Jag kan inget göra förrän min själ har hunnit ikapp mig, och om jag försöker så förstör jag både mig själv och arbetet. Vad själ innebär kan kanske variera lite med livsåskådning, men låt oss anta att det är det inom oss som går bortom fysik och intellekt. Kanske beror vägran att vänta in själen på rädslan att man har tappat bort den och bara ser den platta ytan. Jag vet inte, men det är ingen långsökt tanke när man tittar på det västerländska samhället.
Kanske är det så att vi som tränar någorlunda seriöst har hittat den här funktionen i alla fall i det fysiska. Kalla det setvila eller liknande, men de flesta av oss vet att det blir kattskit av nästa set om vi inte väntar tills vi är beredda att köra det. Fysisk vila, ja, men också fokusering, omladdning, taggning, adrenalin. Pauserna är insprängda i träningen, och är inte alls detsamma som längre uppehåll mellan passen. Låter man passen följa den rytmen, så att själen hinner med, så kommer det inte att behövas längre uppehåll mellan passen i samma utsträckning.
Har du fattat det i träning så kan du ta med det till vardagslivet. Setvila mitt i vardagen och arbetsdagen blir mer hållbar, och du slipper paniken över att det är för långt till semestern, eller över att den snart är slut. Att stressa nu för att ta det lugnt sen är förresten just det som afrikanerna i min uppväxt fann så absurt. Det är lite som pacifister säger om att slåss för fred.
Its like fucking for virginity.
