Hemma på våran gata i stan så har det länge varit på tal att få fasad och balkong renoverade, således är det mycket välkommet att det arbetet nu har påbörjats. Olyckligtvis så sammanföll inledningen av det arbetet med högsommaren, vilket fick en del för mig tråkiga konsekvenser, huvudsakligen temperaturrelaterade, men också cigarrelaterade. Även om Årsta är en relativ fridfull och vänlig del av Stockholm, det blir ju gärna så i Bajendominerade kvarter, så finns det en gräns för hur öppet man vill att saker ska stå.
I vanliga fall när det råder den här typen av kvav högsommarvärme så kan man lämna fönster och balkongdörr på glänt över dagen. Vi bor inte på bottenvåningen, så det ska till en särskilt övertygad tjyv om de dag- eller kvällstid ska ta sig in den vägen. Men inte så nu, nu har det byggts byggnadsställningar med trappor mer eller mindre rakt in. Det är inte byggjobbarna jag misstror, men det är knappast bara de som klarar av att gå i arbetsmiljöverksgodkända trappor rakt in på vår balkong. Sålunda stängt, och därmed obehagligt kvavt. Dessutom så har balkonghäng i skymningen med cigarr och förtroligt samtal med hustrun också omöjliggjorts, balkonger ska vara tömda och utrymda. Mitt liv påverkas alltså just nu i det korta perspektivet negativt av fasadrenoveringen.
När den varma irritationen hotar att ta över så är det bra att påminna sig om två saker. Dels så går alltihop ut på att det ska bli bättre för mig och mina grannar långsiktigt, dels så försöker de enskilda individerna på byggställningen bara göra sitt jobb. Självklarheter, absolut, men det är märkligt vad man kan glömma när man är trött och varm.
Det kan man också ha i åtanke när gymmet är precis lika varmt och kvavt som vår lägenhet, och man sliter med ganska tröttsam träning, och andra människor är i vägen och stör. Den jobbiga och tröttsamma övningen görs nu för att det ska bli bättre sen. Det kanske är särskilt nödvändigt att tänka på när det gäller rehab eller kompletterande skitövningar. Det är inte för att det är roligt just nu man håller på, utan för att det ska bli bra sen. Det här brukar de flesta av oss som tränar kunna hålla i huvudet, även om det är svårare i högsommarvärme. Däremot det andra glömmer vi.
De vars närvaro vi tycker stör och tränger oss håller faktiskt bara på med att försöka få sitt gjort, och är inte alls där för att reta mig. Om det stör mig så är problemet nästan uteslutande i mitt huvud. Om det som i byggjobbarnas fall är så att de försöker göra sitt jobb så är det dessutom så att det rimligen har företräde framför mitt dagshumör, men även om det inte är jobb, utan träning någon håller på med, så har de lika stor rätt som jag.
Hur trött, varm och irriterad jag än är så har jag och min upplevelse inte företräde framför andra som faktiskt bara försöker få sitt gjort.
