De senaste åren har ni som följer mig på sociala medier fått stå ut med att jag sommartid lägger upp bilder på saft- och gelekokning. Det hela blev väsentligt lättare när jag häromåret fick en saftmaja av mina barn. Ni vet en sån där staplad kastrull med flera insatser och avrinningsslang. Det krävs inte mycket fantasi för att tro att det med några enkla konverteringar skulle gå att koka betydligt starkare saker. Det är troligen betydligt krångligare, saftkokningen är larvigt enkel. Den avgörande faktorn för att det ska bli saft är alltså inte kunskap, utan tillgång till bär eller annan råvara. Min saftkokning började inte med saftmaja, jag höll på med en omständligare metod innan.
Det som istället triggar husmorsbeteendet hos mig är att naturen ger ett litet tidsfönster där ett värde uppstår i form av råvaran, bär i det här fallet. Svarta vinbär, för att vara mer specifik. De röda kokar jag gelé på. För att det där värdet ska finnas så krävs det att jag agerar i det där tidsfönstret. Gör jag inte det så försvinner värdet, och det går inte att rädda. Då förstörs ett potentiellt värde oåterkalleligen och finns inte mer. Det var den medvetenheten som fick mig att börja koka saft någon gång varje sommar. Jag vill inte att värdet ska gå till spillo. Här ligger det fina i den gamla hushållskunskapen. Man behöver inte ha en exakt plan för när man behöver svartvinbärssaft, det räcker att man har en plan för att till rädda värdet tills behov uppstår. Således saft.
Lärdomen är dubbel, och tillämpbar i träningsvärlden också. Lever man bara ur hand i mun så har man inte tillgång till värden som fanns vid ett tidigare tillfälle.. Med det menar jag att om man bara tränar när man har ett speciellt mål i sikte så missar man en massa tillfällen till utveckling. Och sett från andra hållet, låter man bli utmärkta träningstillfällen bara för att man inte har ett specifikt mål sikte just då så går värden till spillo. Det gäller alltså att hitta ett sätt att träna som bildligt talat är att koka saft. Man tar de där träningstillfällen som dyker upp och konverterar dem till en grundform som man med enkelhet kan ta fram ur skafferiet vid behov.
Så var fallet i början på sommaren när jag kom ner till landet och upptäckte att det skulle säga ett stadslopp på en mil i Västervik samma helg. Tack vare vårvinterns bildliga saftkokande i form av springandet till jobbet gick det att bara öppna skafferiet och få fram ett 10 km-lopp på under 50 minuter. Värdet i transportsträckan till jobbet dagligen kunde lätt ha fått till spillo i kollektivtrafiken om jag valt att koka saft när förutsättningarna fanns. Strax under 50 minuter på milen är ingen märkvärdig tid, men det hade inte funnits alls om jag låtit det tidigare uppkomna värdet gå till spillo. Nu har jag både saft och löpform. Genom att helt enkelt inte vilja se värde förstöras eller tillfällen försvinna.
