Kruxet med att använda känslomässig inspiration som motiv istället för någon form av plan eller konsekvensanalys är att de flesta känslor är rätt snabbt övergående. Man blir väldigt inspirerad att dra tunga mark och att hålla på med andra tunga basövningar som är näsblodstunga när man ser eliten tävla, men den brukar lägga sig när man ställer sig där, och det känns så tungt som det verkligen är. När känslan inte finns där längre är det bra att det finns ett beslut, grundad på princip eller konsekvensanalys. Jag gör detta för att jag har beslutat det, och att jag vill ta mig dit det leder, inte för att det i ögonblicket känns bra. Man kommer inte att känna den där inspirationen speciellt länge, så den räcker inte som framgångsfaktor. Ser man inte till att ha något mer att stå på så blir rätt snart en vindflöjel.
När Ryssland invaderade Ukraina för 6 månader sedan så var världens reaktioner ett jordskred av fördömande, med påföljande sanktioner så snart man hann formulera och besluta, inte minst inom idrottsvärlden. Även om jag håller med om att enskilda atleter inte är skyldiga till invasionen så tycker jag att fördömande och sanktioner är nödvändiga och korrekta. De enskilda atleter och andra människor som bombats och dödats i Ukraina var också oskyldiga. Rysslands idrottsförbund lever på statlig finansiering och används medvetet som politiska verktyg, även armbrytningens. Med den enskilde atletens rätt som argument försöker man normalisera läget genom att finansiera förbunds deltagande. Strax efter invasionen var både IFA och WAF tydliga i sitt fördömande och avståndstagande, ryska förbund är inte välkomna till internationella mästerskap. Det var då, i indignation och inspiration till kraftfullt agerande som kom av invasionen.
Nu sex månader senare har det bleknat, och behovet att fylla hotellrum och deltagarlistor har gjort att indignation och fördömande från WAF har ersatts med att man nu tänker välkomna ryska förbunds juniorer och para-atleter. Mig veterligen den enda organisationen i idrottsvärlden som så snabbt låtit inspirationen till ett rättfärdigt agerande gå över till att hjälpa Ryssland med att normalisera att de olagligt och med vapenmakt håller på att förgripa sig på sitt grannland. Det är naturligtvis inte det som är avsikten hos de enskilda armbrytarna som deltar tillsammans med det ryska förbundet på WAF:s mästerskap i Turkiet. De har bara låtit inspirationen överskuggas av det omedelbara behovet att få vara med och bryta arm. De blir nyttiga idioter för Ryssland, helt enkelt.
Det är väl känt att jag inte har något till övers för den dysfunktionella organisation WAF är, men i det här fallet hoppas jag att de åtminstone återvänder till en anständig lägstanivå även för dem. Resten av idrottsvärlden har orkat låta inspirationen övergå i princip och beslutsfasthet och hur jobbigt det än är att hålla på fortsätta med det där tunga passet som är nödvändigt för förändring. Inget blir bättre om man inte orkar ta sig igenom det som är jobbigt.
