Det går inte att komma ifrån att i princip all träning drivs av viljan till förändring. Starkare, snabbare, snyggare. Uppåt framåt, helt enkelt. Det är i och för sig ingenting som är begränsat till bara träning, för de allra flesta så följer livet i stort samma mönster. Arbete och ideella engagemang syftar alltid framåt för de flesta av oss. Eller, ja kanske inte för de flesta av oss, det vet jag ju egentligen inte. Kanske finns det många som tränar eller arbetar utan viljan till förändring. Kanske är det till och med så att man kommer till en tid eller en ålder där man tränar eller jobbar för att slippa förändring. Man vill inte bli sämre, helt enkelt.
Jag ser logiken i det förhållningssättet, men jag är verkligen inte där, trots min omvittnat pågående medelålderskris. För att komma dithän så måste man i så fall acceptera tanken på at man verkligen inte kan bli bättre, att man har peakat. Är man elitidrottare på riktigt så kanske det inte är så dramatiskt. Har man vunnit en världsmästartitel i det man håller på med, och är medveten om vilket pris man fick betala för det så kanske man är tillfreds med att det inte kommer att gå en gång till, och därför riktar in sig på någon form av cruisingnivå.
Jag har emellertid inte vunnit någon världsmästartitel, eller överhuvudtaget haft några idrottsliga framgångar som skulle kunna beskrivas som någon peak. Inte heller har på något stort sätt genom mitt arbete eller andra engagemang förändrat världen, även om det finns mycket som jag är nöjd med att ha åstadkommit. Även i träningen faktiskt, om jag ska vara ärlig. Trots mitt koketterande så finns det sådant jag är nöjd med att ha åstadkommit även träningsmässigt.
Men i både arbete och träning så är jag ljusår ifrån något resultat som jag skulle kunna acceptera som en nivå jag bara vill behålla. Trots mina fyllda 50 år så finns det rimligen en hel del att åstadkomma på alla livets områden som borde vara inom räckhåll. Någon världsmästartitel lär inte vara inom räckhåll, ens på veterannivå, och jag kan inte för mitt inre öga se att jag kommer att bli rekryterat som VD för någon mångmiljardindustri heller. Men visst måste det gå att nå längre? Visst måste jag kunna bli starkare, springa fortare och göra större skillnad i världen? När jag så småningom når vägs ände och summerar det hela så kanske det inte har blivit så, men kommer inte att innebära att jag ser vare sig livet eller träningen som ett misslyckande. Kanske kommer jag aldrig lyfta mer, springa snabbare eller göra viktigare saker på jobbet än vad jag gör idag. Det gör ingenting om det blir så, men det tänker jag inte slå fast nu.
Det jag däremot skulle se som ett misslyckande är att börja leva mitt liv utan att vilja förändras och förändra, och bara fokusera på inte bli sämre. Jag tycker nämligen inte att vare sig världen eller jag själv är så bra att jag bara kan låta det vara som det är. Det måste gå att bli bättre.
