De som känner mig något bättre personligen vet att det snarast är regel än undantag att jag blir tårögd och rörd vid känsliga tillfällen. Det behöver egentligen inte ens vara något speciellt känsligt tillfälle om jag ska vara ärlig, jag brukar säga att jag kan bli rörd av en väl skriven meny. Eftersom jag talar så pass mycket offentligt som jag gör så har jag lärt mig att hantera det på det enda möjliga sättet. Jag avbryter mig inte och böjer undan huvudet, det blir tämligen meningslöst, det syns ganska väl ändå om man står inför en publik, eller till och med i ett enskilt samtal. Jag har numera lärt mig att fortsätta att prata ändå, och låta rösten spricka och tårarna rinna om de gör det. Lyckligtvis brukar det inte urarta i okontrollerad fulgråt, så oftast funkar det.
Det händer inte heller bara när jag står och pratar, viss musik kan ha den effekten på mig, till exempel när jag är ute och springer. Vanan att fortsätta blir ju praktisk då, eftersom jag inte avbryter mig och sabbar någon kilometertid. Senaste hände det härom morgonen när jag lyckats klämma in en liten löptur på morgonen i Dieppe i Frankrike där jag för närvarande befinner mig på VM i armbrytning. Själva armbrytningen blir jag sällan tårögd över, det är någon enstaka gång vid någon prisutdelning när någon för första gången får stå överst på pallen och höra sin nationalsång spelas. Men det är ytterst sällan, eftersom jag inte blir rörd över någons framgång i idrott eller annan lek, oavsett nivå. De gånger det händer är det något annat, någon som uppenbart mot alla odds har gjort något de inte själva trodde de skulle uppnå i livet.
Nej, det som triggade några tårar på löpturen var inte det, utan ett minnesmärke från andra världskriget jag sprang förbi. Just här i Dieppe dog nämligen uppemot 4 000 kanadensare i en tidig offensiv, den första provtryckningen för de allierade att ta sig in i på kontinenten för att besegra den ondska som höllEuropa i ett järngrepp. Dieppe och befolkningen här har inte glömt, och överallt finns minnesmärken över de som stupade här. Det som på riktigt högg till var inte minnesmärket eller ens medvetenheten om de många döda, utan det enkla citatet inom citationstecken. ”Rangers, lead the way!” När man tittar ut på engelska kanalen i mörkret och blåsten innan gryningen så blir det uppenbart att ingen kan ha trott att det skulle gå lätt uppför den där stranden. Inte heller kan någon i ett elitförband vara omedveten om vad det innebär att vara den första linjenupp mot kulsprutenästen. Att vara så övertygad om nödvändigheten av lyckas för världens befrielse att man trots kunskapen om vad det innebar att vara först ur båten skrika till sitt förband, fritt översatt, ”Vi tar täten!”, det var det som gjorde att jag grät.
När jag åker hem härifrån kommer jag visserligen att minna riktigt bra armbrytning, svenska framgångar och gemenskapen mellan 30-talet länder, men det som kommer att vara inetsat i minnet är tacksamheten över att någon tog täten uppför den där stranden. Det var viktigt på riktigt.
