En av de negativa sakerna med Världsmästerskapen i Dieppe i Frankrike för ett par veckor sedan var att jag inte hittade något gym att träna på. Det var verkligen min avsikt att hinna med mitt gymmande. Jag har gjort det på andra resor de senaste åren, Så vad det gäller min avsikt tycker jag att jag är höjd över varje misstanke. Det är dock en rätt liten stad med i huvudsak turistisk inriktning på äldre nordamerikaner, som det finns något gym där alls så hittade jag det i vilket fall inte. Gällande löpningen så gjordes den ett par morgnar, men allt eftersom dagarna intensifierades så blev stressen och oro inför dagen på morgnarna lite för stor för att inte gå direkt till tävlingsarenan på morgonen.
Denna ur mitt perspektiv oerhörda slapphet betingade ett högt pris, eftersom ork och styrka när jag började igen vid hemkomst var under all kritik. Detta naturligtvis i mitt huvud, det rör sig om några sekunder per kilometer i löpningen och några rep i bänkseten.
Hade jag inte haft mätbarheten via Garminklockan så hade jag kanske inte ens märkt det, och det är möjligen mätbarhetens förbannelse. Hade jag inte mätt så hade jag sluppit irritationen och stressen över prestandasänkningen, och bara känt mig lite sliten. Å andra sidan så hade jag då inte heller kunnat se det tydliga sambandet mellan den nu dokumenterat dåliga sömnen under VM-veckan, den goda men inte helt näringsriktiga maten, och den förhöjda vilopulsen och stressmätningen i klockan. Jag får med andra ord bevis i realtid för det man annars alltid hör om mat, sömn och vila. Men till priset av att vara lite stressad över det.
Å andra sidan hade jag förmodligen inte alls tränat på den nivån jag gör om jag inte kunnat mäta via klockan. Det som kallas gamification, att allt med rätt verktyg kan göras till en lek, tävling eller spel, är den förhärskande orsaken till att jag håller på. Det, och att jag därmed kan fiska bekräftelse på sociala medier med dokumenterade resultat.
Den tillfälliga setbacken har i alla fall hanterats så att jag har fått bakläxa på den senaste veckans bänkträning av coach Josef, med justerad belastning, jag är tillbaka i rutinen att springa till kontoret på Kungsholmstorg från hemmet i Årsta så att jag får upp träningsvolymen igen, och jag äter kvarg och frukt till frukost igen, i stället för croissant och pain au chocolate.
Det ger inte omedelbart utslag, men det känns bättre nu än förra veckan, och i morgon ska jag försöka reparera det undermåliga resultatet på veckans maxset i bänk. Just där gör faktiskt inte klockan så väldigt stor skillnad, jag kan räkna reps i bänken analogt.
På det hela taget så är det nog ingen panik. Visst är jag gammal, men inte så pass att jag inte har råd med en veckas setback i träningen, och det var ändå rätt trevligt att tillsammans med min hustru äta ostron och moules frites till middag på kvällarna istället för matlåda och träning.
