I det allt magrare utbudet av linjär-TV blir det inte mycket kvar för oss som nu och då bara vill sitta vid TV:n en stund utan att fatta beslut. Påtagligt ofta hamnar jag på någon repris av Dr Pimple Popper. För er som inte har sett det någon gång, hur nu någon skulle ha kunnat undvika det, så är det en mycket snygg och sympatisk dermatolog i Kalifornien som hjälper folk att bli av med fettknölar och andra missväxter. Detta kan man filma och göra TV av, och folk, däribland jag, tittar på det. Det är märkligt i sig, men det jag vill fokusera på är hur behoven uppstår. Ingen av missväxterna uppstår över natt, och skulle rimligen aldrig behöva gå så långt att man behöver fläka ut sig i TV för att bli av med dem.
En del av förklaringen är naturligtvis att det hela utspelar sig i USA, där det inte tycks finnas någorlunda fungerande primärvård om det inte är akut eller man har en väldigt långtgående privat försäkring, kategorin som har det är heller inte precis den grupp som figurerar i Dr Pimple Popper. I Sverige ser man sällan folk med stora fettknölar eller andra hudåkommer som inte åtgärdats, vilket jag antar beror på att vi här får hjälp medan problemet fortfarande är litet. Då blir det inte så drastiskt, och man slipper bli reality-TV content. Jag misstänker dock att det här bara är en del av förklaringen, för så dyrt kan inte en tidig åtgärd vara, ens i USA. Däremot så måste man ändå bestämma sig för att åtgärda det när man upptäcker det.
Det är när man låter det vara som det blir stort och krångligt. När man upptäcker något som inte är som det ska, men tycker att problemet är så pass litet att man inte behöver göra något åt det. Problemet tilltar visserligen, men det sker så väldigt långsamt så att man kan ignorera det ett rätt bra tag. Knölen är ju inte större än förra veckan. Den är troligen större än förra året, men det tänker vi inte på, och plötsligt så undrar vi var fettknölen i handbollsformat kom ifrån. Pimple Popper är inte det enda realityformatet som utnyttjar det här, vi har också My 600 pound life style, och inte minst Lyxfällan. Alla med samma grundorsak. Ett litet problem vi blundar för blir oftast större, och blundar vi tillräckligt länge så kan det bli så stort att det går att göra TV på. Det gäller övervikt, hudåkommor, skulder, klenhet eller vad som helst som vi inte tar tag i när vi först upptäcker det.
Skärper man sig och tar tag i träning, kost, skulder eller för all del konstiga knölar under huden så kommer det aldrig att behöva bli livspåverkande och dramatiskt. Visserligen missar man en massa tillfällen att få vara med i TV, men det finns kanske roligare saker att få uppmärksamhet för än att man vägrade ta tag i sina problem medan de var hanterbara.
