Sedan jag började med mitt tvångsmässiga springande för ett par år sedan så har jag gjort en poäng av att verkligen hålla på rakt igenom vintern och vädermässiga utmaningar. Visst händer det vid sällsynta tillfälle att jag inte springer till jobbet, men det är nästan enbart de gånger jag ska på någon slags tjänsteresa och åker tidigt direkt hemifrån, eller i värsta fall att jag ska direkt till ett möte någon annanstans än kontoret, och inte kan dyka upp svettig i träningskläder. Vädret beror det däremot aldrig på. Det tillför snarare ett masochistiskt nöje, och eldar på en beslutsamhet som under vanliga rutinmässiga förhållande börjar blekna. Här ska ni allt få se på någon som inte viker sig för lite drivis!
Den här veckans snö och slask har verkat just detta. Måndagens före var inte att leka med i löphänseende, och frågan om att bli blöt om fötterna var löst redan när man klev utanför dörren. Det är faktiskt ytterligare en motivationsfaktor. Med blöta fötter, strumpor och skor är det bara att pinna på för att hindra att det också blir kallt. Håller man bara ångan uppe så blir det snarare en slags våtdräktseffekt.
Den andra för mig positiva effekten är att jag tvingas strunta mina egna krav på tempo. Garminklockornas mätbarhet kan lätt leda till lite tvångsmässighet där, men med varierande underlag så sätts det ur spel.
Det går inte heller att bara sänka kravet, det skulle gå om det var samma skitunderlag hela vägen, men nu varierar det beroende på vem som haft ansvar för snöröjningen på enskilda sträckor. Johanneshovsbrons gång- och cykel är oklanderligt röjd, emedan gångvägen mellan Årsta och Gullmarsplan lämnar lite övrigt att önska, och den trettio meter långa förbindelsen där emellan har ingen brytt sig om alls, utan är ett tilltrampat självmordsprojekt med cykelspår i is. Det går helt enkelt inte att beräkna något förväntat tempo, utan det får gå som det går. Bra tempo där underlaget tillåter, och bara ta sig fram alls där underlaget aktivt är ett hinder. Det är en nyttig läxa, och ganska befriande när man finner sig i det.
Går det att göra någon radioövergång till en allmän livsprincip här? Ja, det är inte alls svårt. Ibland får man lägga ner alla andra ambitioner än att fortsätta att röra sig framåt i den takt omständigheterna tillåter. Förutsättningarna i livet kan vara så varierande från dag till dag att det inte går att sätta upp några mål, för man har ingen aning om vad man har att jobba med. När man vet att det är där man befinner sig så är det faktiskt befriande. Man tar dag för dag, meter för meter på det sätt som går just där och då. Hur lång tid det tar, eller hur det går till spelar ingen roll, för man anpassar sig till omständigheter man inte råder över. Det enda man vet är att man ska fortsätta röra sig framåt, oavsett omständigheterna. Förr eller senare kommer man fram.
