Eftersom jag tappade tempo i och med ett stegfel i träningen för någon månad sedan så såg den runt bänkpress allvetande Josef Eriksson för gott att instruera mig till en omstart i belastning. Det verkade i sig rimligt, och även om spektrat mellan hög och låg belastning i mitt fall är rätt långt ner på en mer objektiv skala, så verkar berörda muskelgrupper må bra av att få hämta andan lite, och inte ligga precis på gränsen av vad de förmår. Det brukar mest vara belastningen som ändras när coach Josef justerar, men till min stora förvåning dök det nu upp ett par ben/höftövningar i schemat, med någon diffus hänvisning till position på bänken, och en mer specifik hänvisning till att om jag ska gå omkring i kostymbyxor på scen så tusentals människor ser det så kan inte gluteus maximus se ut hur som helst.
Som den styrkefantast han är satt nämligen coach i publiken på Sveriges Starkaste Man och kunde tydligen inte undvika att se sagda gluteus. Jag antar att han skämdes över mig, och ville åtgärda åtminstone lite av problemet. Sålunda splitböj och höftjuck. För en medelålders man som noga undvikit dylika påhitt så är splitböj sjukt svårt. Jag är osäker på om jag tycker att det är så tungt, det återkommer jag till när jag lärt mig hålla balansen och slutat få ont i tårna på den bakre foten. Än så länge måste jag stödja mig med en hand för att inte fara omkull som ett fyllo, och då är det svårt att hålla i nån ytterligare vikt.
Höftjuck, hip thrusts, eller vad man nu kallar det är inte lika svårt att göra, men desto större utmaning psykologiskt. Jag har varit övertygad om att övningens huvudsakliga syfte har varit att driva upp likes och följarsiffror på fitnesstjejers Instagram, och har svårt att förlika mig med den. Nu vill förvisso även jag driva upp sagda siffror på Instagram, men kanske inte med den metodiken. Att ifrågasätta Josef var dock inget alternativ, sålunda kreativitet. Det visar sig att höftjuck går utmärkt att genomföra med atlassten, och därmed är machoidealet räddat. Ingenting som genomförs med atlassten kan anses vara fel.
Det är så här jag gör för att fortsätta att tycka att det är roligt att träna trots uppstyrda program. Uppstyrningen är nödvändig om det ska bli något resultat, men att göra det som jag vill är nödvändigt om jag ska tycka att det är roligt. Sålunda gör jag facepulls och hammercurls i kabelhiss med armbrytarägghandtag från Mazurenko, press över huvudet med stock, alltid stenlyft som valfri övning, och som sagt höftjuck med sten. Det funkar, för muskeln bryr sig inte om vad det är som utgör belastning, det gör däremot huvudet. Och egot. Ska vi vara ärliga så utgör egot en rätt stor del av anledningen att träna över huvudtaget, jag vill åtminstone kunna låtsas att jag är stor, stark och frän. Då duger det inte med hip thrusts och gummiband, då måste man ha bänkpress, stockar och stenar. Mer krävs det inte för att ljuga för sig själv.
