I den strida ström av motivationsråd som flödar över oss så är en förvånansvärd hög andel drivet av tävlingsmomentet, alldeles oavsett område. Månadens ditt eller årets datt, mästerskap, rekord, säljtävlingar och så vidare. Allt är någon form av tävling. En liten överstegsfint är när man säger att man tävlar mot sig själv och inte bryr sig om andra. Det är också tävling, eftersom det finns något eller någon som det är viktigt att överträffa. Kanske är det allra märkligaste när offentliga verksamheter också tävlar mot varandra. Man ska vara bästa kommun att bo i, att driva företag i, eller bästa sjukhuset och så vidare. Det är verkligen jättekonstigt, för vilken service kommunen eller region ska tillhandahålla sina medborgare för de skatteintäkter de får borde rimligen vara objektivt, och inte alls relatera till grannkommunen. Ändå haglar utmärkelser och jämförelser även i den världen.
I träningsvärlden dyker det nu och då upp företeelser som säger sig koppla bort det, och bara handla om att träna för sakens skull. Jag vill nog minnas att det var där Crossfit började när Reebok först rullade ut det, eftersom de ville vara folkrörelse snarare än elitidrott. Det finns fler att sälja till då, nämligen. Det tog dock knappt någon tid alls innan tävlingsformatet bredde ut sig, och numera kan man som väl är allom bekant också tävla i att träna, vilket är det rimligaste sättet att beskriva en Crossfittävling.
Tävlandet tycks vara något som vi inte kan hålla ifrån oss, oavsett vad vi tar oss för. Jämförelsen med resultat eller andra människor kommer ofelbart upp så snart vi lärt oss att göra något nytt. Till och med mina högst mediokra löparinsatser uppmuntras av Garmin genom att göras till tävling. Jag är i skrivandes stund ”local legend” på ett par delsträckor mellan hemmet och jobbet, genom att vara den som sprungit dem flest gånger under någon given period.
Kanske är det detta som gör att just armbrytning och strongman har blivit favoritsporter för mig. De är båda extremt fokuserade på tävlingsmomentet, och hymlar inte med det. Javisst finns det träningsmoment för att bli bättre, men det är inget man håller på med av någon annan anledning än tävlingsmomentet. Fotboll kan man ju hålla på och delta i 2 x 45 minuter även när man förlorar. Det är ändå är någon slags poäng med det, det är något att hålla på med en stund. Armbrytning är skittrist att hålla på med när man får stryk, det tar inte ens lite tid. Tävlingsmomentet är allt.
Strongman brukar jag till och med säga att det inte ens är en sport, det är en tävlingsform för starka människor. Allt går ut på att vara starkast där och då. Visst, är man inget bra så kan man säga att man är med för att det är roligt, men då tävlar man mot sig själv, för att känna att man blir bättre. Vilket också är en slags tävling.
Jag tror att det här är något vi får bejaka och förhålla oss till, det ligger i den mänskliga naturen. Allt är inte tävling, men om det skulle ha varit det så vill vi vara den som vinner.