Jag vet inte om ni har några laddade minnen från tiden i skolårens fotbollslag, jag har några märkligt Stockholmska minnen från början på 80-talet som jag förknippar med knattefotbollen. Känslomässigt är det mycket höstmörker, grusplaner i elljus och fåfänga förhoppningar om att bli uttagen till någon match. Som jag minns det så blev jag bara det en enda gång, huvudsakligen beroende på att jag har ungefär samma talang för fotboll som jag har för armbrytning, nämligen icke mätbart. Den enda gång jag minns att jag blev uttagen var en bortamatch mot Brommapojkarna, där jag skulle spela anfallare. Mer specifikt så skulle jag vara anfallet, eftersom alla som hade någon som helst läggning för bollsport skulle stå axel vid axel i försvaret, då Brommapojkarna totalt dominerade pojkfotbollen i norra Stockholm på den tiden. Att vi skulle rå på dem var högst osannolikt, så det spelade lite mindre roll att jag fick vara med och tro att jag var anfallare. Jag minns att jag kom fri en gång på en långboll, den hann jag aldrig i kapp.
Hela fotbollstiden var inte bortkastad, en kompis pappa var tränare och tjatade in grundläggande saker i huvudet på oss, som jag är bättre på att tillämpa på livet idag än jag var på att använda det i fotboll då. ”Låt bollen göra jobbet”, ”Finta en gubbe, passa” ”PASSA!” och framförallt, ”Spring ut på kanterna!”. Det sistnämnda förstår alla som tittat på pojkfotboll och sett den täta klunga hela laget brukar anfalla i. Kanterna på fotbollsplanen brukar ligga öde och tom, och för den som var nytänkande nog att springa ut där öppnade sig oanade möjligheter. Det gjordes mycket sällan, eftersom man då måste lita på att någon annan faktiskt passar ut bollen när man har sprungit sig fri, och det gjorde sällan upphetsade 10-åringar. I den åldern svårlöst, men senare i livet mycket användbart.
Om man släpper tunnelseendet och stirrandet på bollen så kan man hitta möjligheter och ytor i livet som ingen annan har brytt sig om. Där det redan finns en hel klunga som kämpar om bollen är det svårare att få något gjort. Man kommer lätt i vägen för sina lagkamrater som vill samma sak, och då lyckas ingen.
Det här tycker jag kommer igen i tävlingskoncept inom styrke- och gymsport, där jag ständigt fascineras över hur många som vill in och trängas i mitten, alltså försöka göra samma sak som någon annan redan håller på med. En av orsakerna att jag inte valde att försöka podda särskilt inom träning för 7 år sedan när jag fick för mig att lära mig lite om poddande var att det redan gick 13 på dussinet av träningspoddar. Cigarrpoddar däremot fanns det inga då, det fanns helt enkelt mer yta på den kanten, sålunda sprang jag mig fri, och har haft mycket nöje av det sedan. Vad du än råkar ha blivit inspirerad att sätta igång med, arrangera tävlingar, sälja träningsprylar, coacha eller vad det nu må vara. Titta efter var det finns lite yta, och spring dit. Du kommer att märka att det går att få mycket mer gjort än i klungan framför mål.
