En av mina absoluta favoriter bland litterära verk är Röde Orm, Frans G Bengtssons episka vikingasaga. Jag vill nog påstå att alla sentida vikingaberättelser, filmer, tv-serier och böcker tar sin avstamp i språket och miljön i Röde Orm. Vid sidan av de otaliga citaten (”Det är timjan i korven, sa Tike med sprucken röst”. ”Om den tiden sa Orm senare att den var lång att leva, men kort att berätta. ”Han pissar inte längre”) så är berättelsen om när Orm i österled får med sig en skrivare, som blir hänförd av den gamle mästergycklarens flöjtspel. Så hänförd att han med tårar i ögonen ber att få prova. Det lyckas inget vidare och han blir utskrattad av publiken, men inte av den gamle irländske mästergycklaren, som tankfullt frågar: Vad ser du? -Jag ser det du spelade, svarar skrivaren genom tårarna och frustrationen. Skrivaren får i berättelsen stanna kvar hos mästergycklaren för att gå i lära.
Det är möjligt att jag övertolkar Frans G här, men jag ser en parallell till oerhört mycket i livet, inte minst såhär i januaritider när förhoppningsfulla livsförändrare irrar i. På gymmet för att försöka skapa något nytt. De är väldigt tacksamma att driva med, men man kanske inte behöver vara den personen. Man kanske inte behöver vara den hånskrattande publiken när skrivaren försöker få ljud i flöjten. Det är faktiskt betydligt mer smickrande för en själv, och väsentligt trevligare att ikläda sig den gamle mästergycklarens roll och fråga dem vad de ser. Vad ser de för sin inre syn? Vad är det de drömmer om att åstadkomma? Chansen att de ska lyckas ökar väsentligt av att någon ber dem stanna kvar och låter dem gå i lära istället för att hånskratta åt dem. Sedan kanske det inte är någon garanti för att det blir något av det hela, det kanske inte är någon storslagen vision de ser. De kanske inte klarar att hålla på så länge att de får se det förverkligas som de drömde om när de gav det där nyårslöftet. Men det behöver ju inte bero på oss som redan är hemma på gymmet att de misslyckas. Sedan finns det ändå något vackert i att folk försöker, även om de av någon anledning sedan misslyckas.
Det finns ändå något i Verner Von Heidenstams strof ”Skönare att lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”. Visst, det kan bli ännu ett magplask, ännu en intensiv satsning i några veckor som sedan ebbar ut. Men är det då inte bättre än att de inte försöker alls? Det kostar så lite att vara välkomnande i januaris gymträngsel, fråga någon vad de ser, erbjud dem att gå i lära. Det finns ändå en möjlighet att det blir något beständigt, och blir det inte det så är ändå några veckors träning bättre än inget alls. Tycker du att Von Heidenstam blir för finkulturellt, så ta då till dig mopedungdomarnas travestering istället. ”Bättre lyssna till den kolv som sprack, än att aldrig trimma en båge”.
