Jag har i veckan gått och klurat på en dokumentär som jag såg på Netflix för ett tag sedan. Det var en av de dokumentärserier som Netflix är fullt av, där någon eller annan personlighet inom ett visst område åker runt i världen och träffar likasinnade med nationella variationer. Det är relativ billig tv att producera, en b-kändis i sitt fack och en kameraman som åker runt.
Eftersom man också skildrar många olika länder misstänker jag dessutom att man ser till att mycket omkostnader betalas av de som blir lovade att exponeras i serien. Det finns otaliga variationer på konceptet inom resor och matlagning, men även andra områden. Den jag har tänkt på handlar om kampsport, och olika länders nationella variationer. De flesta avsnitten naturligtvis intressanta för en medelålders man som drömmer sig tillbaka till tonårens kampsportsutövning, men det var avsnittet från Israel som dök upp i huvudet igen. Jag, liksom de flesta frikyrkliga har ett rejält drag av Israelromantik, i huvudsak grundad på religös historia, och det kombinerat med min förkärlek för styrka och machoideal hissade upp Krav Maga-avsnittet rätt långt i huvudet. Där de flesta kampsporter runt om i världen har sitt ursprung rätt långt tillbaka i historien så är Krav Maga fött i nutidens Mellanösternkonflikt med ett ständigt hot om våld, attentat och krig. Det innebär att kampformens varför är mycket tydligare besvarat än de flesta andra kampsporters.
Det är här jag kommer till det citat från den kampinstruktör som dokumentärens programledare möter. Jag letade reda på dokumentären igen för att se att jag mindes rätt. Något parafraserat så är svaret på varför att man tror på rätten till frihet, kärlek och demokrati. Det är de rationella, intellektuella skälen. Men så lägger han till det som ger mig rysningar och gåshud varje gång jag tänker på det. ”Det är också det jag lovade min farfars far. Aldrig mer.” Eller som de laddade orden lyder på engelska: ”Never again”. Att i strid försöka besegra den som har hela förintelsen som känslomässigt skäl till att han måste vinna och överleva är mycket svårt, om inte omöjligt.
Nu är det inte alla känslomässiga skäl som är i den ofantliga kalibern, men det alla känslomässiga argument har gemensamt är att de är starkare än de rationella. Det är därför det finns fler som tränar för att vara snygga än för att vara friska, det finns fler som tränar för att vinna än för att kunna delta. Även om det inte handlar om förintelsen så är det mångas träningsiver som drivs av att de inte vill tillbaka till känslan av utanförskap eller att inte räcka till. Det är inte logiskt och rationellt, och det löser inte grundproblemet som oftast finns i självkänslan, men det ger onekligen bra träningsresultat. Precis som löftet om att inte låta förintelsen hända igen ger en fantastisk stridskapacitet, men inte fred. Det är något som precis som självkänslan sitter mycket djupare och som måste lösas på ett annat sätt.
