Astrid Lindgrens påverkan på den svenska folksjälen är troligen ännu större än vad gemene man tror, och då tror de ändå rätt mycket. På den tiden jag arbetade i Vimmerby så hände det att jag på arbetsmöten omnämnde henne Sankt Astrid utan att någon reagerade, så stark är hennes ställning hos oss. Mycket med rätta, naturligtvis. Den klokskap som hon gav uttryck för i många av sina berättelser är kanske inte unik för henne, det är principer som finns på många håll, bland både religioner, livsåskådningar och allmänna tänkare. Men det är en sak att ha tänkt det, och en annan att övertyga miljoner människor att tänka det. Det gjorde Astrid. Vår medvetenhet om det är oftast uttryckt i kärnfulla citat från Emil, Pippi, Madicken, bröderna Lejonhjärta eller någon av de andra som vi känner bättre än våra egna, verkliga vänner. Citatet i rubriken är från just bröderna Lejonhjärta, och nästan alla svenskar kan det. ”Det finns sådant man måste göra även om det är farligt, annars är man ingen människa, utan bara en lite lort.”
Det som föranleder tanken hos mig just i den här krönikan är att jag precis har hjälpt till på en insamlingsgala för en organisation som heter A Demand For Action, och vi har under kvällen samlat in en halv miljon kronor till akut arbete såväl i Syrien som i Ukraina. Den lilla svenskbaserade organisationen är nämligen en av de som är först på plats när hjälp behövs. Jag är inte speciellt engagerad, och har inte lovat något som jag hade varit bunden till, och det är just det som är poängen. När det inte ens handlar om något farligt, eller något jag tycker är obehagligt så tycker jag att det faller inom kategorin sådant man måste göra. Nej, jag får inte betalt, det får ingen inom ADFA. Det är alltså inget arbete. Däremot behövdes den här kvällen någon som gjorde just det jag är bra på, nämligen hålla i mikrofon, presentera artister och tillsammans med en mycket kompetent medkonferencier hålla ihop kvällen. Det krävdes visserligen en semesterdag och en bilresa, men jag har tagit ledigt fler dagar, rest längre och jobbat hårdare för långt mindre viktigare saker utan att få betalt.
Alltså, när en person man litar på och högaktar ringer och frågar om man kan hjälpa till med något som mer eller mindre direkt räddar barns liv, och dessutom på ett sätt man inte ens tycker är svårt, så borde det inte vara en fråga för någon. Att ta det man kan och ställa det till förfogande utan att begära någon kompensation när det handlar om så konkreta saker som att hjälpa folk undan krig och jordbävningar borde vara en självklarhet. Jag vill tro att det är just det för de flesta, men jag är osäker. Här i världens mest individualiserade sekulära land är det numera fint att fråga whats in it for me. Kanske är Astrid ändå vaccinet som hjälper till att rädda oss. Som påminner om att om man inte gör de där sakerna man kan och måste, så är man inte längre en människa, utan bara en liten lort.
