Jag tycker att de olika varianter på hur man betraktar ett halvt glas vatten är väldigt förenklade. Inget faktum existerar oberoende av sitt sammanhang, och hur vi betraktar eller beskriver en viss företeelse beror väldig mycket på omständigheterna. Hur man betraktar det där glaset har med andra ord väldigt lite med att göra hur man är som person, och betydligt mer i vilket sammanhang det är. Förväntar man sig ett tomt glas så dras naturligtvis uppmärksamheten till att det är till hälften fyllt. Förväntar man sig ett fullt glas så uppmärksammar man att det är till hälften tomt. Har man bett om en fyra whiskey så är ett halvt glas rätt mycket, är man törstig och får ett halvt glas vatten så är det rätt lite. Omständigheter, inte personlighet, alltså.
Likadant är det med hur vi betraktar våra träningsresultat. Håller man på med tillräckligt mycket olika aktiviteter och mätpunkter så finns allt i ett sammanhang. Just nu tror jag mig befinna mig på den platå man så småningom hamnar på när man försöker att förbättra både löpning och bänkpress. De tenderar att motverka varandra, men jag har länge varit på en så låg nivå på båda att det inte alls varit omöjligt att utvecklas parallellt. Det verkar det dock vara slut med. Min löpning var väsentligt bättre för 1- 1,5 år sedan, men då var min bänk betydligt sämre. Kroppsvikten spelar naturligtvis in här, det skiljer 6-7 kilo som kommer väl till pass i bänkandet, men är jobbigt att släpa på i springandet. Till detta ska läggas att jag nyss bestämde mig för att även i år delta i grand master -95 på SM i armbrytning, vilket aktualiserade även vikten som något som påverkar mitt bildliga halva glas vatten. Till invägningen är det nu 3,5 kilo och två veckor kvar, vilket i sig inte är något oöverstigligt. Det är ett halvt glas vatten. Däremot har jag inte tänkt att sluta vare sig springa eller bänka under de kvarvarande veckorna, vilket ger lite olika synvinklar på glaset. Ur ett bänkperspektiv är glaset troligen halvtomt under den här tiden, medan det ur löpningsperspektiv är halvfullt.
Ur armbrytarsynpunkt är det varken eller, jag har inga illusioner om min prestanda där, jag vill mest vara med, och vill inte förlika mig med att gå upp en viktklass sedan i fjol.
Givet att min fixa idé om att vara med i armbrytningen komplicerar min övriga utveckling just nu så får jag se till andra områden för att hitta något att vara glad över som inte väcker vattenglasfrågan. Lyckligtvis ger Garminklockan en uppsjö med information som är mer eller mindre nördig, och som inte ställer olika utvecklingskurvor mot varandra. Det som genom bredden i träningsaktivitet ändå har förbättrats är min vilopuls. Den har alltid varit låg, men utan drastiska hopp så har den ändå sjunkit till en nivå när nattsömnen i det närmaste är någon form av koma. Jag får vara glad åt det så länge, medan jag filosoferar över vattenglaset.
