För den som tränar regelbundet uppstår det vare sig man vill eller inte en massa mätpunkter som man mer eller mindre medvetet håller koll på. Det behöver inte innebära uttalade uppsatta mål, de uppstår av sig själva. Just nu har arbetsmiljögruppen på mitt jobb hittat på en friskvårdsinsats med hjälp av trapporna upp till kontoret. Vi finns på fjärde våningen, således fyra rejäla stentrappor upp. Det är precis tillräckligt mycket för att man ska välja att åka hiss till vardags, och därför är det rådande påhittet i det närmaste genialiskt. Varje gång som man går uppför trapporna istället för att ta hissen så får man lägga sitt namn på en fingerad lottsedel i en burk. För att förhindra mygel är det begränsat till två gånger om dagen, en vid ankomst och en på lunchen.Vid fastans slut dras vinnare ur burken, och sjangdobla priser tillhandahållna av arbetsgivaren delas ut.
Så långt händer det faktiskt i verkligheten. Inne i mitt huvud däremot tillförs en dimension. Eftersom jag springer till jobbet och därmed redan är svettig och ombytt vid ankomst så tyckte jag inte att det räckte med att ta trapporna, det ska gå fort också. Alltså skriver jag även en tid på mina lappar, i skrivandes stund är gällande personbästa 25,8 sekunder från start tills jag sätter foten på fjärde våningen. Det är bara jag som gör det, det har ingen bärighet på utlottningen, och mina tider på lapparna är helt obegripliga för andra, eftersom det inte finns något annat att mäta mot. Inne i mitt huvud är det dock en mycket verklig faktor. Jag är likadan med mitt vardagliga springande. Det händer att jag inte springer dörr till dörr, utan bryter och promenerar ibland. Däremot aldrig när som helst, bara vid jämna km. I mitt huvud är det därmed ett beslut, och inte bara att jag slutade springa.
Det sägs att coach Josef nu och då åker tillbaka till gymmet om han i efterhand kommer på att han räknat fel och missat något rep eller set. Det måste göras klart, helt enkelt. Den rent vetenskapliga skadan av att springa 4,9 km istället för 5 är nog marginell, precis som om set 14 avslutades på 11 eller 12 rep. Inne i huvudet kan det dock vara en värld av skillnad, på riktigt. Det är lätt att göra sig lustig över det här, och börja prata neuropsykiatriska diagnoser eller Rainman, men faktum är att det kan vara något av det mest användbara som finns. Bara för att ett villkor eller en mätpunkt bara finns inne i huvudet så betyder det inte att den inte är verklig. För den som använder det är det ju högsta grad verkligt. Dessutom så är det så att all framgång, allt som någon människa någon gång i historien har gjort till verklighet, har först varit verkligt inne i huvudet. Nyckeln till att nå framgång, i träning eller idrott såväl som livet i övrigt, är inte att anpassa huvudet efter verkligheten, utan att anpassa verkligheten efter huvudet.
