Jag är på plats tillsammans med över 250 andra för vad som ser ut att bli ett fantastiskt SM i armbrytning. För fjärde gången hålls mästerskapen i Vimmerby Mässhallar, och den gemytliga stämningen under invägningsdagen beror till stor del på det. Anläggningen är både smidig och trevlig att vara på, med boende, restaurang och tävlingsarena på samma ställe. Annars är det lätt att invägningsdagen inte präglas av idel glada miner, eftersom armbrytning är en viktklasssport. Den är dessutom en viktklasssport präglad av en hel del hobbyutövare, som brukar komma på lite försent att det kan vara vanskligt att väga in sig på en vikt som ligger under det man annars brukar trava omkring och väga till vardags.
Här kommer begreppet deffning in, som ett alldeles felanvänt ord som de flesta i träningsvärlden vet härrör från byggningen, och som har sin rot i definiera. Det betyder alltså att definiera musklerna, alltså plocka bort överliggande fett för att musklerna ska kunna definieras bättre rent visuellt. Visst har vi elitarmbrytare som är knackhårda i kroppen på den vikten de ska tävla, men det är sällan just de som gör en stor affär av att det. De brukar snarare ha bra koll på hur de kommer in med maximal effekt, och det innebär nästan aldrig att gå på kaloriunderskott de sista dagarna innan man ska prestera. Desto fler är de som i en kombination av bristande självinsikt och gott självförtroende anmäler sig i den viktklass de vill väga in, och sen lever i förnekelse tills det är bara några veckor kvar, varvid det blir salladsblad och magert protein, för att sedan basta bort det sista.
Även jag har deltagit i cirkusen i år, med den tydliga övertygelsen att det är viktigare för mig att verkligen stå i protokollet på -95 kilo än hur det går för mig i armbrytningen. Där är den helt ärliga bedömningen att jag är helt chanslös utan ett direkt ingripande från Gud, och det tror jag ärligt talat är mycket att hoppas på. Så även om jag sprungit och tränat på gymmet, och hållit sparsmakad mager kost de sista veckorna så kan det jag har gjort knappast kallas deffning. Snarare medelålderskris, liksom det mesta andra jag håller på med i träningsväg.
Det jag velat åstadkomma är helt enkelt lite självsmicker, vilket är det jag tror driver även de av mina armbrytarsyskon som inte har åldern inne att skylla på medelålderskriser. Jag ska ju tävla på SM, är atlet, tränar och håller koll på vikten. Nej, hade jag varit atlet på den nivå jag smickrar mig själv med, och hållit koll på vikten, så hade jag inte behövt ”deffa” de sista veckorna, utan kunnat maxa prestandan istället för att panikbanta mot att ens få vara med i den viktklass jag anmält mig till. Nu är jag dock invägd, klar och på plats, och känner mig smickrad över att vara med, även om det är jag själv som stått för smickret. Man tar det man får.
