Jag är på väg till Jönköping och Elmia, för att på mitt egna sätt fira påsk igen. Det är inte unikt för mig, vi brukar vara runt 80 000 pers totalt över helgen, vi som på olika sätt älskar bilar och motorer som hobby. Jag tror att det är runt 15 år jag har hållit på, jag är lite osäker på exakt. Mässan har hållit på i 50, så ut det perspektivet är jag nytillkommen. När mässan startade om efter pandemin hittade jag den vackra gång- och cykelvägen utmed Vätterns strand där det går att få in morgonlöpningen. Det är helt flackt, så hyfsat tempo brukar vara möjligt. Dessutom ska jag kränga in minst ett bänkpass någonstans, där duger inte hotellgymmet. I fjol blev det i sällskap med vännen Trywall, men i år åker jag kollektivt, så Tenhult är lite avlägset. Allt detta är dock små variationer som ryms inom det jag nu benämner tradition. Frågan är dock när blir något tradition? Är det andra året, tredje, eller krävs det tio?
Jag tänker att det är samma princip som vanor, men vanor är dagliga, medan traditioner kanske är knutna till en längre tidsperiod, och påverkas av fler faktorer än mig själv. Det gemensamma är att de inte kräver ett särskilt aktivt beslut, utan vad som ska göras är redan bestämt av praxis. Trots min synnerligt aktiva religiösa tillhörighet så har jag ingen sådan tradition runt påsken, även om jag vet om många företeelser som många inom religiösa sammanhang tycker är påsktradition. Drifting på Elmia och Getsemanestund påminner dock inte alls om varandra, och det är driftingen som finns i min ryggmärg, trots att Getsemane och det som hände där har högtidlighållits i 2000 år, och då står sig Custom Shows 50 år slätt.
Tradition skapas alltså inte av substansen i händelsen, utan vårt förhållande till den. Precis som med vanor så är det varken bra eller dåligt, det bara är. Det är en tjuvkoppling förbi övervägande och aktiva beslut, för att vi följer ett beslut vi tagit för länge sedan utan att ompröva det. Om det beslutet är att springa till jobbet eller gå till gymmet på vägen hem så är det bra. Om det beslutet är att dricka sig full för att det är helg så är det dåligt. Vana och tradition har alltså inget värde i sig själv, bara den faktiska handlingen.
I mitt fall så är påsktraditionen bra, med däcktillverkaren och allt. Jag blir glad, inspirerad, träffar vänner, får uppskattning och bekräftelse för något jag är bra på, och får betalt. Numera med träning inrymd i helgen. Ungefär som jag känner för min dagliga träning, undantaget att jag inte får betalt för den. Man kan argumentera att jag som kristen borde tycka att andra, mer kristna företeelser, är viktigare än motorshower vid påsk. Det gör jag inte, för det är ingen tradition för mig. Det är tvärtom sådant i mitt liv som är grundade på medvetna val och inte tradition, året runt, och inte vid vissa datum. Viktigare? Absolut. Just särskilt vid påsk? Nej, så ytlig är inte min tro. Glad påsk på er!
