En genomgående attityd hos folk som har en stor genetisk lämplighet för någon eller annan sport är att de tror att de flesta skulle kunna träna sig till ungefär samma nivå. De har helt enkelt lite svårt att acceptera att det går lite lättare för dem än för andra. Visst, de vet om och erkänner det teoretiskt, de är inte dumma i huvudet. Men de tycks ha lite svårt att känslomässigt förstå att det som går så lätt för dem kan gå så tungt för andra. Vill du pröva min tes så fråga någon som är elit inom någon idrott vad de tycker är en lägstanivå som vem som helst kan uppnå med lite träning. Jag har styrkevänner som inte kan fatta att det finns de som inte drar 200 i mark, och jag har en annan vän som var övertygad om att SHL, eller elitserien som det hette förr, måste väl ändå vem som helst kunna träna sig till att spela i. Det tror inte jag, jag tycker mig känna en hel del folk som varit mycket seriösa med sin hockey som inte kommit i närheten.
Första gången jag provade att lyfta sten hemma hos Magnus Samuelsson för en herrans massa år sedan så intygade han att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att jag inte kunde lyfta den lättaste stenen han hade, vilket då var en 90-kilossten. Att döma av utgången så går det troligen att göra snögubbar i helvetet. Lite bättre än så har jag blivit med åren, men givet hur länge jag har försökt så är det ynkligt. Så är det med de flesta fysiska aktiviteter för mig. Jag blev påmind om detta under veckan när jag via streaming följde Josef Erikssons framfart på bänk-VM i Sydafrika. Det blev ett VM-silver där, han kommer säkert att förklara i ett antal poddar om varför det inte blev ett guld, det var inte långt borta. Att han är världselit är en sak, både tid, kunskap och överlåtelse talar för det. Det jag reagerade på var snarare alla de som den hyfsat mediokre kommentatorn sa bara hade tävlat i ett par år. Själv har jag nu hållit på och tränat bänk efter sagde Erikssons minst sagt minutiösa program i två år, och jag är väldigt långt ifrån någon VM-nivå. Väldigt långt. Jag har hållit på runt armbrytning i 20 år och får oftast stryk av den senast tillkomna. Visserligen har jag inte tränat det regelbundet under den tiden, men de perioder då jag har det har absolut inte indikerat att det vore lönt att hålla på.
Man kan kort sagt träna sig till att bli bättre på det mesta, men inte att bli bra på vad som helst. Man kanske inte ens kan träna sig till att bli riktigt bra på en grej, det verkar onekligen vara fallet med mig. Poängen är att det inte är ett misslyckande att inte bli elit, alla har inte förutsättningarna, oavsett insats. Olika falla genetikens lotter, och det får man förlika sig med. Det finns de som har tränat bänk lika länge som jag som nu tävlar på VM. Det är i alla fall en tröst att om jag hade kommenterat bänkpress under de gångna två åren så hade jag gjort det bättre än han som gjorde det nu. Det kanske jag skulle kunna nästa vecka, om jag tänker efter.
